En tjej på jobbet lät mig prata ut om mitt kluvna hjärta. Fast jag stod där och förberedde mat åt cancersjuka patienter så visste jag att hon faktist brydde sig om hur jag mådde. Det var skönt att berätta för någon som inte känner honom heller, vilket alla mina kompisar gör. Sen så gjorde hon en inbakad fläta i mitt hår. En halvtimme på jobbet gjorde min dag.
Tack främmande kollega.

Jag har en klump i magen.
Känner mig så patetiskt, för jag brukar inte vara såhär.
Jag brukade vara stark. Snälla ge tillbaks mitt gamla jag.

Jag gick på kullerstenarna i Sundbyberg idag påväg hem.
Det värkte i fötterna efter åtta timmars jobb och jag orkade knappt lyssna på den vän som pratade i telefonen. Låter istället blicken vandra över uteserveringen på andra sidan gatan. Jag ser ett bekant ansikte och blinkar några gånger för att försäkra mig om att jag inte ser i syne. Blinkningarna var onödiga för mitt hjärta besvarade frågan. Det var han.

Min kropp var förstenad, jag stod still på andra sidan gatan och tittade på han. Han tittade tillbaka, med vänliga ögon. Det gjorde ont i mig, för han var så fin.

Som Kristian Anttila skulle säga:
Jag krattar löven runt mitt hjärtas grav.

Jag och min bäste vän satt vid vattnet tillsammans med 90 procent av sveriges mygg. Vi drack öl och skrattade åt hur lyckliga samt olyckliga vi var. Min nya kärlek messade lite då och då. Han saknade mig och jag log faktist varje gång mobilen vibrerade på bordet. Min bästa vän tittade på mig och sa: Du går vidare, det är bra.

Jag går vidare. Förstår ni? Snart är jag fri.

Som liten sprang jag omkring på ängen med blommor inbakade i mitt hår. De vuxna tittade på den blonda ängeln i vit klänning som log så att de rosiga kinderna var som stora bollar. Jag plockade blommor och la under kudden, önskade att jag skulle få en kram av någon pojke i klassen efter sommarlovet. Efter middagen så spelade alltid min morfars mamma låten drömmen om elin på gitarr så jag började gråta. Jag skämdes varje år hon sjöng den. Sedan somnade man till de vuxnas alkoliserade skratt.

Nu sminkar man sig, klär upp sig och skålar med det vuxna i takt till alla snapsvisor. De vuxna tittar på än och säger hur stor jag blivit. Jag plockar inte längre blommor ihopp om en kram efter sommaren, utan försöker istället få min sommarkärlek med till våran tomt. Min morfars mamma är för svag för att spela drömmen om elin och om hon skulle spela den skulle jag gråtit för det var fint. Inte pågrund av skam.

Det finns inget bättre än midsommar på landet och iår får jag inte åka med ut. För det är en ny generation av barnsänglar som springer på tomten.
Det finns inte plats för mig längre.

05.45, en lördag morgon och ingen har sovit på ett dygn.
Jag och mitt försök till ny kärlek ligger i en förliten säng. Mina ögonlock är stängda och leendet på läpparna är finns där för jag vet att han tittar på mig. Hans andedräkt luktar rödvin och min cigaretter, alltså inget man tycker luktar speciellt gott nu i efterhand men den morgonen var det fint. Jag måste behålla det här.

Därför måste jag lämna det gamla bakom mig nu. Nu.

Jag vill fly ifrån kärleken. Nu.
Men jag får vänta till den 12 augusti.
Hur ska jag överleva?

Klockan var två och jag stod ensam på parkeringsdäck i regnet.
Mest för att känna något i huvudtaget. Under hela kvällen var jag som en uppfixad zombie. Det blev inte bättre när jag såg honom på tunnelbanan heller. Två gånger, på två dagar.

Förut när jag ville se honom såg jag han aldrig. Nu är det tvärtom.
Hans blickar betyder mer än någonsin, att han är i närheten känns mer än någonsin, känslorna tar mer på mig än någonsin. Hur går man vidare?
Ja. Svaret på den frågan är inte att stå ensam i regnet och gråta i en halvtimme iallafall. Man blev bara sjuk av det.

Nästa vecka är det ett år sedan jag fick känslor för honom.
Jag ska berätta våran historia, för den är faktist våran.

Det var skolavslutning i luften, alla var fulla, glada och man såg hoppet om en fin sommar i ögonen på alla. Du satt brevid min bästa killkompis och vi började prata. Vi drack, skrattade och jag lutade huvudet mot din axel för att känna doften av dig lite bättre. Efter någon timme kom polisen. Alla sprang åt olika håll, du tog min väska och jag sprang efter. Vi kastade oss ner i vassen samtidigt som vi skrattade så högt att polisen kunde vetat att vi var där på nolltid.
Fast det gjorde dom inte.

Jag hamnade över dig, hade händerna innanför din tröja och lät fingertopparna beundra musklerna på din mage. Ge mig en puss sa jag.
Det gjorde du. Ge mig en till. Det gjorde du också. Sedan var vi för upptagna av varandra för att ens tänka tanken på att gå tillbaka.

Efter någon timme när det blev för kallt bestämde vi oss för att gå. Du höll om mig hela vägen uppför backen. Vi stannade och kysstes på en bänk då och då. Polisbilen åkte förbi en gång och de bara log. De tittade på oss som om vi var den mest romantiska filmen de sett på länge. Vi var romatik. Vi var kärlek. Och framför allt var vi lyckliga den kvällen.