Ärr
En 19 årig kille visar hur han har skurit in en symbol på bröstet.
Han tar en kniv ifrån stället och frågar sedan vill du också ha en?
Blod. Sår. Ärr. Det finns inget värre. Jag greps av panik, sprang in på toaletten och föll ihop på golvet. Kände hur min handled domande av, som den alltid gör när bli påmind. Påmind av den gången min bästa vän ringde och berättade hur hon hade skurit sig i handleden för att bedöva smärtan. Då greps jag av panik för första gången, jag skrek allt jag kunde ner i min kudde, jag grät tills jag knappt kunde andas och sparkade med fötterna i väggen. Det tog särket en timme för min pappa att lugna ner mig. Det gör ont att minnas hur jag inte kunde vara där för henne.
Fuck it
Jag satt mitt i mellan två av dina bästa vänner.
- Hur går det mellan er nu då?
- Jag orkar faktist inte längre.
Där släppte det. Det sved i ögonen och på mina läppar.
Jag har allting de flesta skulle vilja ha.
En kärlek och en jag bara kan ringa när jag känner för det.
Men varför är jag inte nöjd? fuck it
Kassler, en onsdag och tårar.
Jag kom hem klockan halv 6 idag, fötterna gjorde ont och det fanns verkligen ingen ork kvar i min kropp. Ingen alls. Pappa ropar att det är mat. I köket får jag syn på rosa kasslerbitar i stekpannan och utger en stor suck. Kassler.
- Duger den här maten inte eller?
- Jag gillar inte kassler, men äter väl ändå.
- ******** ***** ***** ***, otacksamma dumunge!!!!!
- **** **** ****** jag äter på mitt rum.
Om denna konversationen var ett glas med vatten skulle det vara överfullt. När man inte har någon ork orkar man inte vara trevlig. Man orkar inte ljuga och säga gud vad god mat istället för att säga sanningen. Så jag åt min kassler som blandades med tårar.
Tårar som rann pågrund av att jag inte har någon ork.
Såna chanser kommer en gång bara, aldrig att dom kommer två.
Jag har rysningar på hela kroppen och sitter med hörlurarna förhårt instoppade i öronen. Musiken som hörs är Thåström, det är Sveriges Bob Dylan. Han är en legend.
Det är så jävla vackert.
Isis
Eller är det bara något jag har lurat i mig själv.
Puls
Igår träffade jag en gammal kärlek.
Vi kysstes, allt var perfekt men det fanns ingen puls.
Jag kände ingen puls.
För två veckor sedan träffade jag min kärlek.
Vi kysstes, allt var perfekt och jag kände hans puls.
Den slog snabbt.
Nu i efterhand har jag märkt att pulsen visar kärleken.
Eller iallafall i det här fallet.
.
Vår
Som vi väntat, som vi trånat och som vi längtat efter just denna dag.
Dagen då det luktade lite vår, solen lyste fint över gamla stan och på kajen satt stockholmare. Denna dag var allt som behövdes för att få fram lite leenden hos oss. Hos det svenska folket. Och självklart mig.
The Alcohol Diary
Ängeln var jag, men nu är jag inte en ängel längre.
För man kan inte kvarstå som en ängel, när man föds ur en vodkaflaska.
Det är inte många som vet om hela sanningen.
Inte heller många som vet något i huvudtaget.
Att främlingar ha fått tagit mig hem från den lokala puben sen jag var 5-10 år. Eftersom min mamma inte var nykter nog att gå hem med mig.
Att ha en främmande man som säger gonatt till en, låste dörren och kastade ner nycklarna genom brevlådan. Det är sanningen.
Men det är gammalt nu, men vissa stunder kommer tillbaks iaf.
And it's all over now, Baby Blue.
Då vet ni att man känner pulsen dunka i otakt till Bob Dylan låtar.
Och att tårarna som blandas med foundation fryser fast på kinderna.
Jag var fin ikväll. Jättefin.
Ett sms, eller rättare sagt att jag inte fick ett svar på ett sms.
Förstörde hela kvällen. Han förstör mig och mitt hjärta.
Han förstör det som är fint. Men fan vad han får mig att le ibland ändå.
It ain't me you're lookin' for, babe.
En av de första gångerna jag kände kärlek:
Storstadsmullret hördes i bakgrunden.
Du pussade mig i pannan och hjulsta skulle gå om 4 minuter.
Jag höll händerna runt din nacke och stirrade in i dina ögon.
Sen gick jag. Du stod kvar och såg mig åka ner för rulltrappan.
På tunnelbanan satt jag för mig själv och log.
Lekte med mitt hjärthalsband och tänkte för mig själv:
när jag tar av mig det här halsbandet är jag inte längre kär.
Om jag tänker hur många gånger det där halsbandet har åkt av och på pågrund av dig. Då önskar jag nästan att det inte fanns något halsband.
Die Mauer
Ölen slank ner, fast den inte var särskilt god.
En bekant 250 kr flaket eftersmak samlades i munnen.
Man tog en cigg för att få bort smaken.
Jag och min bäste vän tog varandra i handen och gick ut.
Spottade på råsunda när jag gick förbi. Våra röster började tondövt skrika ut Ebba Grön - Die mauer.
Halt här får ingen passera. Kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nån mera. Så gå är du snäll om ditt liv är kärt.
Över taggtråden såg jag min livskamrat. Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart, men med en K-pist är det svårt att diskutera. Jag gick långsamt hemåt, hemåt den kvällen.
Skulle jag få se henne igen? Hjärnan värkte, hjärtat värkte.
Skulle jag bli hel igen?
Vi sjöng tills våran hjärtan brast den kvällen.
Eller jag sjöng tills jag spydde och tårarna rann för kärlekens skull.
En vanlig helg, för en 17 åring.
Fuck
Den passar honom perfekt. Det retar mig. Den retar mig.
För när man vet var en nära mänsklig varelse har sina speciella leverfläckar då är man körd. På körd och kär.
Så jag antar att jag är det. Fuck.
Folding stars
Jag är en anonym tjej som beskriver alla känslor.
Jag har alltid varit en person som soppar känslorna under mattan.
När jag var liten och barbiedockans huvud lossnade, gömde jag den under madrassen och fortsatte leka som ingeting hade hänt. Sedan när kvällen kom och jag låg som en blåögd ängel i sängen bland gosedjur och kuddar. Då grät jag.
När jag är ensam tittar jag mig ofta i spegeln. Inte på ett tonårsaktigt "fan va ful jag är sätt" utan jag stirrar mig själv i ögonen. Jag står så nära spegeln att andetagen immar till den blanka ytan. Stirrar in i mina egna blåa ögon, drunknar när jag letar efter mitt födelsemärke i vänstra ögat. Drunkar i mina ögon som borde vara tårfyllda.
Men jag soppar tårarna under mattan.
There is a light that never goes out
Det var första gången vi träffades själva efter allt.
Vi kollade inte i varandras ögon i mer än nödvändigt.
För våra ögon dras åt varandra.
Och då skulle vi komma ihåg hur det var. Förut.
Det tar 13 minuter ifrån tcentralen. Idag var det långa 13 minuter.
Vi pratade om ointressanta saker. Egentligen ville jag bara säga att jag beundrar hans nya musiksmak och humor. För jag har ju sett att han har ändrats. Att han har blivit bättre. Han har blivit fjärilar i magen matrial igen. Och det är inte bra. Därför glömmer jag det här nu.
Despair
Jag hittade egentligen inte hem, men jag orkade inte bry mig.
Fötterna började bara gå åt höger, gick rakt över korsningen och ut på bilvägen. Bilarna lyste upp mitt festförstörda ansikte och hår. Klackarna var trasiga och jag likaså. Tårarna brände innanför ögonlocken som blockerade vägen för dom att rinna ner för mina kinder.
Jag var så besviken, så ledsen och så grymt förstörd.
Är det såhär att vara 17 år och normal?
