Jag gick på kullerstenarna i Sundbyberg idag påväg hem.
Det värkte i fötterna efter åtta timmars jobb och jag orkade knappt lyssna på den vän som pratade i telefonen. Låter istället blicken vandra över uteserveringen på andra sidan gatan. Jag ser ett bekant ansikte och blinkar några gånger för att försäkra mig om att jag inte ser i syne. Blinkningarna var onödiga för mitt hjärta besvarade frågan. Det var han.

Min kropp var förstenad, jag stod still på andra sidan gatan och tittade på han. Han tittade tillbaka, med vänliga ögon. Det gjorde ont i mig, för han var så fin.

Som Kristian Anttila skulle säga:
Jag krattar löven runt mitt hjärtas grav.