Som liten sprang jag omkring på ängen med blommor inbakade i mitt hår. De vuxna tittade på den blonda ängeln i vit klänning som log så att de rosiga kinderna var som stora bollar. Jag plockade blommor och la under kudden, önskade att jag skulle få en kram av någon pojke i klassen efter sommarlovet. Efter middagen så spelade alltid min morfars mamma låten drömmen om elin på gitarr så jag började gråta. Jag skämdes varje år hon sjöng den. Sedan somnade man till de vuxnas alkoliserade skratt.

Nu sminkar man sig, klär upp sig och skålar med det vuxna i takt till alla snapsvisor. De vuxna tittar på än och säger hur stor jag blivit. Jag plockar inte längre blommor ihopp om en kram efter sommaren, utan försöker istället få min sommarkärlek med till våran tomt. Min morfars mamma är för svag för att spela drömmen om elin och om hon skulle spela den skulle jag gråtit för det var fint. Inte pågrund av skam.

Det finns inget bättre än midsommar på landet och iår får jag inte åka med ut. För det är en ny generation av barnsänglar som springer på tomten.
Det finns inte plats för mig längre.