Jag har bestämt tatuering nu. Den ska bestå av tre ord: Shoot the poets. I nacken. Alla förutom mina närmaste vänner tycker jag är dum i huvudet som ska skriva det på min hud. Men jag menar inte att skjuta poeterna, utan det är en hyllning. För om jag inte hade fått gåvan att kunna skriva, då skulle jag nog vara ett vrak. Det är mitt sätt av avreagera mig på liksom. Så jag struntar i vad alla tycker.

Det ska var den sista gången han sårar mig nu. Det är sista gången han låter mitt hjärta dö i honom. Det gör så ont jag vill dö, men samtidigt är det mest romantiska jag har varit med om. Han bryter mitt hjärta i tusen bitar medans han svettas och kysser mig. Han säger att han inte vet vad han vill, men jag vet. Antingen låter han mig dö i hans armar, eller så låter han mig gå. Lämnar mig helt utan spår, bara spår av tre års kärlek. Jag vet inte. Jag vill släppa mitt hjärta på tio ställen och låta det vara ett helvete att hitta det.

Du blir så förändrad när du är med honom, sa en av mina bästa vänner sa till mig igår. Jag vet att hon inte menade på det bra sättet heller och jag ville bara springa ifrån det där lilla kafet i fridhemsplan. Men jag kan inte rymma längre. Jag måste möta mina problem och sluta förtränga.

Det kommer blir svårt om han inte vill prata om det. Då kommer jag behöva lämna honom utan att ha fått nå svar. Vilket gör det tusen gånger vidrigare att gå vidare. Jag kan säga det, att jag älskar honom. Men på senaste tiden har jag försökt visat mig osårbar inför honom och hans vänner. Fast han egentligen vet att jag mer sårad än någonsin pågrund av ingeting. Det är svårt att gå vidare från tre år. Det är mer än tusen dagar. Och tusen nätter.

Queens of the stone age - Sick sick sick på högsta volym.
Jag tvättar alla sängkläder, proppar kläderna som han tycker om längst in i garderoben och diskar bort glaset jag vet han drack ur inatt. Jag ska förändras.

Om inte han vill förändras med mig. Då är det hejdå.

Mitt liv har gått från vanligt kaos tills ett kaos som förlamar mig. Jag ligger i sängen och luktar på en kudde som luktar mig själv. Jag går och köper cigaretter för pengar jag inte har. Jag röker upp dem när jag läser en bok och dricker kaffe tills jag får ont i magen. Men det enda jag vill nu vara att komma hem.

Men just nu har jag inget såkallat hem. Utan jag har bara massa adresser att gå till, men inget hem som känns som ett hem. Ett hem ska väl vara att ett ställe där man känner sig trygg och älskad. Vilket är det sista jag gör nu. Det enda hem jag kan tänka mig är om jag åker och aldrig mer kommer hit igen. Men då lämnar jag allt. Alla mina vänner. Hela min familj. Samt min kärlek. Det är rätt mycket att lämna just nu, kanske för mycket. Men stannar jag, då lämnar jag mig själv.

En fråga till gud som egentligen inte finns. När ska jag få sluta välja bort saker och personer som jag älskar för att må bra? (Tro inte att det här handlar om att min familj behandlar mig dåligt eller så, för det är dom som stödjer mig mest just nu. Utan det är personerna som förstör min familj som får mig att må såhär)