Förra gången jag åkte till England gjorde de lite ont i hjärtat.
Min dåvarande kärlek ringde och väckte mig två timmar för tidigt, bara för att han ville prata med mig en sista gång. Vi sa hejdå och jag sa tillochmed att jag skulle sakna honom. Min mobil ringde igen på bussen och sen igen på arlanda. Det tog honom tre samtal innan han lät mig stänga av mobilen och åka.

Under de sista samtalet satt jag på min resväska utanför arlanda och kedjerökte. Han sa inte så mycket i telefon, utan mest ville att jag skulle prata. För han tyckte verkligen om mig då. På riktigt.

Den här gången jag åker till England, gör det inte ont i hjärtat. För han är borta. Så nu lämnar jag landet och vi hörs den 2 november.

Nånstans nere under jorden på botten av ett hål
I en gruva i Hell city värker muskler av stål
Där barndomssånger botar ånger läker sår
Där skyltfönsterögon lägger pussel-letar spår

Alla föddes lika nakna utan stygn på sin kropp
Tio-tusen ton stenar där städer växte opp
Megatropolis väggar andas smärta andas hopp
Under jorden under jorden

Men du vet väl att

Du ska va president du ska va miljonär
Du ska va president du ska va miljonär
Du ska va president du ska va miljonär
Du ska va president du ska va miljonär

Under nattens svarta himmel är det fest i timmar tolv
Alla inkassobreven fyller år på ditt golv
Men vårt liv är kort, ett party i en papperskorg
Sjung en sång för barnen om ett liv utan sorg

Nånstans nere i bunkern dunkar hammarslagens sång
Om hur solen värmer kroppar efter vinter lång
Låt den eka i din hjärna du måste du e stjärna
Under jorden under jorden

Jag vet att folk, blandannat mina vänner undrar hur jag orkar.
Det undrar jag också ibland. Min familj ser mig fortfarande som den glada tjejen vid köksbordet. Hon som har lyckas överleva skolan med bra betyg. Hon som har drömmar om att fly landet inom ett år. Hon som sitter uppe och redigerar bilder till morgontimmarna i hopp om en framtida fotokarriär. Dem ser allt de bra. Däremot finns dom inte där när jag gråter mig till söms om nätterna, för de vet inte om något. De vet inte om mitt hjärta som ligger utspritt över en parkering i sundbyberg. De vet inte om mina dåliga val här i livet. Men det kanske är bra? För deras skull.

Jag tror, eller jag rättare sagt vet att min överlevnad har jag att tacka mina vänner för. Dem är min familj, då jag inte står ut att hålla allting inne. Min bästa vän ser igenom min leende som jag tränat upp i snart arton år, trots att hon bara känt mig i två. Men det tackar jag för. För jag skulle inte ha överlevt om jag bara hade gått runt och drogat imperiet, thåström och rökt sönder mina lungor. Det skulle jag inte. Mitt sjuttonde år har varit ett helvete och ängeln som har suttit på min axel har tagit semester. Nu finns bara djävulen kvar där. Men han ska bort.

Nu har jag ingen kärlek kvar, ingen alls. Men jag tror att det är bra, att vara självständig. Sen kanske de skulle kännas bättre om jag hade en älskvärd person brevid mig, varje natt när mörket kommer. Men just nu har jag ingen ork kvar till mitt hjärta. Det får komma när det kommer. Nu kommer vintern och jag tänker inte låta de kommande mörka månaderna  vara just mörka. De ska vara ljusa.

Inatt kunde jag inte sova, ögonlocken gjorde ont när jag stängde dom och ryggen var alldeless fuktig. Jag var trött men det gick bara inte.

Imorse ringde min farmor, gråtandes i telefon. Min farfars syster dog inatt. Jag låg i chock i några minuter, för att sedan bli så arg. Arg för att jag har fått all skit man kan få på senaste tiden och precis när jag tror att de äntligen är slut. Ja då kommer det mer. Sen började alla minnen spelas upp i hjärnan, filmen om min farfars syster och hennes kolsvarta hår. Då började jag gråta och nu jag har gjort det konstant i timmar.

Jag vet inte hur man hanterar sånt här. Jag vet inte hur man går på begravning. Jag vet inte hur man ler igen efter sånt här.

Efter all skit den senaste tiden har jag bestämt mig.
Från och med idag börjar jag från början. Inget gammalt.
Bara fokusera på mig själv och ha kul. Vilket började med en dag av Imperiet på hög volym, Liverpool - Chelsea och mina bästa vänner. Hejdå

Musiken hördes högt och skratten likaså. Jag står i vardagsrummet när jag hör hur folk tystnar, för att sedan börja viska. Viska om vilka som var i sovrummet och alla tittar på mig för att se min reaktion. Det är svårt att hålla minen och hålla in tårarna när tjugo personer försöker se igenom en.

Jag sätter mig på ballkongen, det är kallt. Särket minusgrader. Min bästa kompis ser mig genom fönstret, hon ser igenom mig på en gång. Hon gick in i sovrummet och fick dom att sluta. Det spelade inte så stor roll att dom la av, men det spelar roll att se hur ens bästa kompis ställer upp för en.

Tio minuter senare var jag påväg hem, tårarna rann och jag visste att alla visste varför jag gick. Han kunde inte ens kolla på mig när jag gick ut genom ytterdörren. Han skämdes. Kärlek gör bara ont.