Pallar inte skriva så mycket om natten, men kryssningen var kul. Ville dock bara av båten imorse när vi vaknade, men icke fick sitta på hytten i sex timmar. Här kommer lite bilder







ph:jag

Skrattar så vi faller omkull
Fingrar på en papperslik mun
Vi var någonstans vid slutet av en olycklig barndom

Jag har totalmissat kristian anttillas nya album som heter svenska tjejer, ni måste bara ta och lyssna på sandra och världens snuskigaste man. Mycket fint enligt mig iallafall. Sticker föresten iväg på kryssning imorgon, så vi hörs!

Jag kanske har berättat att jag har hållt på med en nyårsvideon med alla klipp som vi har filmat det senaste året. Här är resultatet:

Snön tillverkar mönster på bilrutan och taxichaffisen pratar om hur mycket körningar han har haft i helgen. Min kjol sitter snett och sminket är utsmetad men jag orkar inte bry mig. Det var dags att försöka kyssa någon ny, även fast det inte gick så bra. Bilen kör in på gator som jag mer och mer känner igen. Helt plötsligt åker vi förbi hans ica, två sekunder senare hans hus. Hjärtat stannade lite. Varför tog han den här vägen?

Var det för att plåga mig om alla gånger jag har gått, sprungit, gråtit och skrattat på dom där gatorna. Eller var han bara en taxichaffis som tog den snabbaste vägen. Jag vet inte det rätta svaret, men det var som om gatorna berättade alla minnen en gång till för att jag inte ska glömma honom. Men jag struntar i vad gatorna säger och tänker försöka mig på fenomenet kärlek igen. Kanske inte med honom jag kysste tidigare på kvällen, men jag ska aldrig någonsin gå tillbaka till mim gamla kärlek igen.

Jag hade en väldigt fin julafton inne på söder hos farmor. Mycket mat, fina julklappar och familjen på pappas sida. Vid nio tiden promenerade vi till södra station för att hälsa på pappas flickväs familj och dricka lite vin. Efter det bar det av hem till hornstull där jag, pappa och hans flickvän sjöng thåström tills klockan blev tre på natten.

Skulle dock upp och jobba på juldagen så var inte sådär hemskt pigg på att stå ute och dela ut flyers i tre timmar på morgonen. Men det gick bra ändå, även fast man fick väldigt väldigt kalla tår. Sen var det dags att åka hem till mormor på julmiddag nummer två och där fick jag massa fint ex. lila fina mjuka handukar.

Idag jobbade jag igen, fast i skärholmen och det var rätt kallt det med. Men tanken av att sex timmars jobb gjorde mig tusen kronor rikare gjorde det lite lättare att stå i kylan. Och imorgon kommer min faster hem från england för lite sverigevacation :D


ph:jag

ph:jag

Hela jag är i julstämning, vill bara äta lax och janssons frestelse tills nästa jul. Men det säger man ju bara nu, för som skilsmässobarn innebär julen ett antal julmiddagar och släktträffar. Men det är fint på sitt sätt, även fast man tröttnar lite. Ikväll har jag mamma och lillebror haft en liten julmiddag, och herregud vad gott det var. Så snart ska jag hoppa i ett bad, måla naglarna tomteröda och försöka somna utan att tänka alltför mycket på julklappar hehe.

Gjorde om bloggen lite idag också, men det kanske ni märkte.

Sundbyberg ser man sedan dör man. Så enkelt är det, på ett sätt iallafall. På gatorna vilar någonslags förbannelse och om det är bra eller dåligt vet man aldrig riktigt. Det är en slags hatkärlek man känner när man går på kullerstenarna i centrum eller sitter på bänkar där generationer har suttit tidigare. Det är svårt att beskriva för er som inte bor här, men jag ska försöka. Oskar linnros har försökt, men det gjorde bara så att sveriges befolkning sjöng om något dem inte har en aning om.

Vissa ser sumpan som något ställe som ligger på blåa linjen och blåa linjen är oftast ghettot i folks ögon. Jag kommer ihåg första dagarn i ettan då mina nya klasskamratar frågade mig vart jag bodde. Sumpan? Är det inte farligt där. Nej sumpan är inte farligare än ett gathörn på knivsöder. Men jag brydde mig inte så mycket om det, det blev mer en grej att jag och mina vänner kom därifrån.



Som liten växte man upp i ett eget land kändes det som, för ondska fanns inte och om den fanns så var det inte här. Men som en blinkning försvann det perfekta låtsaslivet och det var dags att växa upp. Att hamna i ett speciellt gäng. Att ta sin första fylla. Att kyssa sin första kille. Och så blev det. Jag och min bästa vän böt gäng som vi bytte trosor, vi hängde i rissne centrum med dom coola. Därefter köpte vi märkeströjor och hängde med finare kids från stan och sen så hittade man sig själv. Jag placerades i mitt gäng, som alltid kommer vara mitt gäng.

Alla känner alla här, plus att alla vet allt om alla här. Inte för att det intresserar än så mycket, så vet man precis vem hon har legat med och varför den där snubben har försvunnit. Om min gamla kärlek hittade min vän, som har sitt ex i mitt hus. Ja då är det litet. Men det är något charmigt i det också, även fast jag vet hur många gånger jag har sagt: fan vad jag vill flytta härifrån. Men oavsätt hur många gånger vi försöker, så kommer vi aldrig bli som dom från stan. För vissa sätter på sig sin dyra kavaj och drar håret bakåt till en backslick, men vi som bor här ser alltid varandra ändå. Kanske påväg hem på hjulstatåget en lördagnatt eller vid middagstid på donken.

Idag har jag sökt jobb hela dagen och druckit för mycket kaffe. Snart kommer fina Gabbie hit och sen så ska jag iväg på julklappsöl med mina tjejer. Vi köper en öl till varandra istället för att byta julklappar och det har blivit en liten tradition.

Såhär ser det ut från min ballkong just nu.



ph:jag

Den här månaden har varit konstig. Men på ett bra sätt. För mycket har hänt men samtidigt har jag mest vilat själen och gett mig själv tid. Som ni vet flyttade jag, mamma och lillebror. Och även fast det är underbart att slippa må dåligt hemma så kryper minnena tillbaka på nätterna. Men det är inte alls lika farligt som förr.

Vissa frågar varför jag inte söker jobb som en galning och pressar mig själv till max. Det är för jag inte orkar. Jag har varit på tre interljuver och alla arbetsgivare har varit idioter mot mig. Man utnyttjar inte folk för att få jobb gjort gratis. Och även fast man inte tycker det är så jobbigt då, så tar det på psyket. För jag känner mig lite värdelös. Fast jag vet att det är dom som missar något.

Den här månaden har visat mig hur fin min familj är och hur jag behöver ta hand om dom nu, som dom hjälpte mig i våras. Och mina vänner dom är fortfarande dom finaste. Jag känner verkligen för ett nytt år nu och det är dags. För jag är redo för att börja på nytt.

Jag anser att man inte ska ångra allt dåligt. Även fast jag själv ångrar mycket, så tycker jag att det inte är bra för själen. Det är självklart att man ska få ångest om man har gjort något riktigt dumt, men oftast lär man sig utav dom gångerna och gör förhoppningsvis inte om det. Men jag ångrar en sak, men det är inget jag tänker på.

Att jag inte började prata tidigare. Att jag inte berättade om alla förträngda känslor som gav mig elstötar inombords varje morgon. För om jag hade gjort det så skulle jag inte må lika dåligt idag. Men jag tror ändå inte att jag var redo för att berätta förens i våras. Så på det sättet ångrar jag det inte ändå. Ångest är mer en självplågan och ibland får man ifrågasetta sig själv: har jag förtjänat den här ångern? Om du har det så får man stå ut och om man inte har det, då får man försöka sluta ge sig själv skit.

Varje gång jag åker hem till farmor så ser jag oss målade som streckgubbar i tapeterna. Speciellt i det himmelblå rummet där den sista dagen inträffade. Jag tror att det är för jag känner mig ensam, för jag vill inte ha tillbaka dig. Men jag vill ha någon att få tänka på. Iallafall några få minuter om dagen, för jag börjar se kärlek i allt nu bara för jag inte är kär. Och sånt är farligt, för då gör man ofta saker man ångrar. Det är knappast något jag behöver nu liksom.


ph:jag

Jag var åtta år när farmor ringde och berättade att hon hade köpt en hund. Jag, lillebror och pappa blev helt lyriska och tog bilen direkt in till söder för att träffa den lilla valpen.

I korgen som stod i hallen satt en svart liten valp med vitt skägg som passade de vita ögonbrynen. Hon var så liten att hon fick plats i handen på pappa och ylade lite tyst. Hennes ögon var så förstående, men hon visade ändå attityd. För redan då fick man aldrig lyfta henne om inte hon ville.

Under åren blev betty äldre och idag är hon tio år. Farmor har börjat prata om hur hon snart kommer lämna jorden för hundhimlen, men bara den tanken får mina ögon att tåras. Hon är ingen hund, hon är mer som en bästa vän som förstår ens humör genom att titta på en. Den kvällen jag fick reda på att min förra kärlek hade träffat en ny så bröt ju jag ihop. Hon la sig brevid mig i sängen och slickade mig på handen tills jag slutade gråta. Hon försökte trösta mig i timmar och när jag tillslut somnade så låg hon kvar ända tills sent på morgonen därefter.

Hundar är mer än bara djur, dom är en familjemedlem. Och hon är en av mina finaste.

ph: jag

Jag tror jag är kär i en låt som heter i hennes små skor.

Det var en riktigt trevlig middag igår med massor av god mat och dom finaste vännerna i världen. Vi åt varma mackor med brieost, honung och pinjenötter, sen var det klyftpotatis, kött och rosépeppar sås och ostkaka med jordgubbssoppa till efterätt. Mycket mumsigt. Till det drack vi sangria, 80 % livsfarlig sprit och rosévin.

Idag har jag pillat klart med nyårsvideon, som är traditon i vårat gäng. Vi tar alla filmklipp från hela året och gör en video som läggs upp innan nyårsafton. I år kommer den bli riktigt bra, får se om jag lägger upp den här.






ph:jag

ph: jag

Jag sitter på ett café mittemot mitt gamla hus och pratar ut med en fin vän. Latten smakar sumpan och skummet har börjat torka på kanten av glaset. Plötsligt säger min vän: vänd dig inte om. Jag behöver inte fråga varför, utan jag förstod direkt på henne att det var dom hon såg. Dom som gick hand i hand på mina gator, där jag har gått hand i hand med honom under tre år. Det kändes först som om jag hade fjärilar i magen, men den känslan försvann snabbt och gick över till magont.

Han vände sig lite snabbt om när de hade gått förbi och jag låtsades som om jag inte hade sett dom. Kommer det alltid att kännas såhär när jag ser dom, eller är det bara första gångerna som det gör ont? Jag hoppas på det sistnämnda. För även fast jag har kommit över honom, så känns det ju som han går med en nyare version av mig på mina gator.

Jag hittade lite bortglömda bilder igår, så det blev ett impulsbyte av headern.




ph:jag

Jag var tretton år och levde livet som gick ut på att hänga i rissne centrum en hel sommar. Jag och min dåvarande bästa vän hade hamnat i ett nytt gäng som dom äldre tittade ner på och dom i vår ålder såg upp till. Vi var hängde alltså med dom coola.

Dagen innan skolan skulle börja igen bestämde vi oss för att ha en liten utefest, så killarna i gänget köpte importerad vodka i något garage och sen satte vi oss i ett litet trähus vid lötsjöbacken. Klockan var fem på eftermiddagen och solen var fortfarande så stark att alla hade små svettpärlor i pannan. Killarna hällde vodka i spriteflaskorna och vi drack som om vi vana. Fast egentligen var det andra gången vi drack i hela våra liv.

Efter några timmar var vi bara fyra stycken kvar i det lilla trähuset och allting var så snurrigt roligt. Aldrig hade livet varit så fritt. En av killarna satte sig brevid mig och försökte diskutera något om solnedgången men vi båda var för fulla för att riktigt bry om att prata normalt. Och plötsligt var bara hans läppar mot mina läppar, men det enda jag kommer ihåg var smaken av importerad vodka och cigaretter.
Men det var ändå rätt fint.

ph:jag

Jag drömmer om massor av saker egentligen, men min högsta önskan skulle vara att bo i Brighton tillsammans med en kille med hatt. Jag vill ha ett eget café på north lanes (hippiegatorna, där husen är graffitimålade i olika coola mönster). Väggarna ska vara täckta av fotografier, gitarrer och hattar medans det spelas fin musik som är precis sådär hög så man kan prata normalt. Jag behöver inte vara rik eller ha dom finaste kläderna sålänge jag har många skor. Och en svart mops som ska heta Dylan.

Här är ett av husen på north lanes.

ph:jag

Jag tycker detta inlägg är det mest ointressanta som har skrivits i världshistorien, men jag har gett mig fan på att fullfölja kalendern och här är ett collage med det jag har i min handväska. Massa skit helt enkelt såsom: ipod, nycklar, busskort, kalender, cigg, tändare, plånbok, ppiller och mobil. Fast mobilen glömde o fota.


ph:jag

Jag har en lillebror som är sexton år nu (bilden är tre år gammal). Han heter Oskar och är precis som en lillebror ska vara; retsam men ändå snäll när det behövs. Vi har inte riktigt haft sådär jättebra kontakt fast vi har levt och gått igenom allt inom familjen tillsammans. Jag tror att det är för att vi har upplevt det så olika, för han har inte förstått riktigt vad jag har gått igenom förens i år. Han förstod inte att jag flyttade till farmors lägenhet för att jag inte stod ut hemma utan han trodde att jag lämnade honom i skiten för att få det bättre själv. Och därav varit jättearg på mig väldigt länge. Men nu när jag kom hem så såg han hur jag mådde och det gjorde mig faktiskt glad fast jag var så ledsen.

Idag så börjar han förstå, även fast han inte vet så mycket. Men han börjar också prata lite mer med mig, för han har alltid varit tystlåten hemma och inte gjort så mycket ljud ifrån sig. Och det är skönt att han pratar, för jag vill inte att han ska få sånna problem som mig med att prata ut. Nu är han den vanliga lilla skiten till lillebrorsa som börjar bli stor och det känns bra. För det är trots allt kul att smyga in 3,5or till honom och veta om att han tjuvröker. Hehe.


ph:jag

Jag vill tacka mina vänner som tog hand om mig ikväll. Måste faktiskt säga att ni är världens finaste. Obs. detta är inget fylleinlägg utan jag tuppade av på warp för jag vrickade foten. Och jag måste tacka dom för de hjälpte mig på fötter igen <3.

Jag försökte verkligen ta bild på hur jag såg ut, men det sket sig för min kamera dog. Men här en galet redigerad/ascool bild på bild på mig och så ser jag ut ikväll. Slarvig hästsvans, rosa läppar, brunsotade ögon och mina nya fina korsörhängen. Till det har jag en svart spetsklänning som kickar ass tillsammans med mina svarta tio centimeters klackar. Men nu ska jag åka iväg till söder för lite förkrök och sedan blir det warp för hela slanten. Ha en bra kväll allesammans!

Jag är inte religös nånstans om jag ska vara ärlig. Religionslektionerna sov jag mig igenom och lärarna klagade på mina prov för att jag aldrig vidareutvecklade mina tankar. Men jag kunde inte skriva något mer, för i mina ögon var allt som stod i böckerna rent skitsnack. Jag gillar dom där tankarna med karma dock, att om man beter sig dåligt så får man tillbaks det. Men resten i alla religoner tycker jag är åt helvetet och kristendomen tar nog priset.

Att folk som tror på gud och ber till den för att få hjälp har jag inget att säga om, för att jag tror att man behöver "någon" som man kan be om hjälp när ingen annan kan finnas där för en. Det är liksom ens sista hopp och det får nog många att överleva lite längre. Själv tror jag att jag aldrig har bett till gud förutom den där gången jag trodde att jag var gravid och tänkte på hon i linas kvällsbok. Hon bad ju till gud då och det fungerade. Hehe, ja det kanske låter larvigt men that's the truth.

Men jag låter alla tro på vad dom vill och dom får jättegärna göra det sålänge någon inte försöker övertala mig om att bli religös. För det gillar jag inte.

Vi var fem stycken tjejer på sjutton år och hade the time of our lives utan att veta om det. Runt ett köksbord i sundbyberg sjöng vi allsång till chelsea dagger och alla gillar brudar. Vodkan blandat med hallonsoda gjorde dessa låtar till dom bästa vi någonsin hört och vi skämtade om hur vi skulle sjunga dom på våra begravningar. Under allsångens gång och rökpauser på ballkongen så skickades massmedelanden ut till alla på våra telefonlistor: Vad händer ikväll? Puss.

Det var såhär det var varenda helg i ett år och vi borde nästan få diplom för att vi stod ut och reste runt hela stockholm för att gå på någon sketen hemmafest i kanske tallkrogen eller huddinge. Men just den här kvällen så fick vi inga napp, så det var bara vi fem.

Tillslut låg vi alla på golvet i en stor hög och tittade på det snurriga taket. Någon sa att den här kvällen skulle vi komma ihåg föralltid och alla började skratta. När alla väl slutat skratta var det alltid någon som började igen och så höll det på tills det blev ljust ute. Då slog det mig att jag vill att det alltid ska vara sådär, inte att vara full och skratta. Utan mer kunna ligga på ett golv med sina bästa och veta att man inte har några bekymmer att tänka på. Vi skulle aldrig bli vuxna.

Vänner kommer och går, men sen finns det dom som nog alltid kommer finnas kvar. På bilden nedanför ser ni dom såkallade sumpan tjejerna, fem tjejer som alltid är precis som vi är. Vi har hängt runt i hela stockholm med tusen olika gäng, men vi håller ändå alltid ihop och vi har aldrig tappat någon på vägen. Det spelar ingen roll om en har pojkvän eller om den andra jobbar för mycket, eftersom när vi väl är tillsammans då är det precis som vanligt. Vi har gått igenom så mycket skit och roliga saker så vi kommer alltid att sitta ihop på något sätt.

Den här bilden är tex. tagen på den sista kvällen runt mitt röda runda köksbord innan vi flyttade. Vi sjöng die mauer, drack vin och hade egentligen världens bästa kväll.

Idag fyller en fin vän till mig år, men hon drog till tallin istället för att bli firad. Aja grattis till henne som blir tjugo år gammal och som kommer få springa till systemet åt alla i några månader, hehe.

Är även rätt sjuk idag också, har dragit på mig en fet förskylning så jag har legat hemma och glott på tv. Såg filmen wall street money never sleeps och den var väl helt okej. Men inte riktigt min filmsmak.

Sen tyckte jag synd om mig själv, så jag köpte två korsörhängen och ett par saxörhängen. Man fick 15 % rabatt så jag var typ tvungen att skicka efter dom. Mer än det har väl inte hänt och sorry för den mest ointressanta min dag, men försöker verkligen följa den där jävla kalendern haha.


ph:jag

Kärlek är som att cykla nerför en backe. Det går fort, fort och allting runt om kring en suddas ut och det enda man känner det är sig själv och hur lycklig man är. Man stoltserar nerför backen för att visa upp att man vågade försöka igen och det går bra nu. Man förtränger hjärnan helt och hållet, speciellt de där tankarna om hur man tappar kontrollen och ramlar omkull.

När man väl ramlar, som man ofta gör när kärleken är med i bilden. Då gör det ont, blöder och ofta får man sånna där små stenar under huden som man måste plocka ur med pincett. När man tror att man har lidit färdigt och stenarna är bortplockade då är det dags för alsolspriten som egentligen är det värsta. En sista smärta som är så stark att hjärnan säger: där ser du, det här med kärlek är inte värt smärtan. Efter ett tag av hjärnans skitsnack får man en sårskorpa på knät som man knappt kan låta bli. Man vill så gärna, men hjärnan säger åt en att låta bli för om man har otur då blir det stora ärr. 

Efter ett tag när man har glömt bort hur ont det gör, då står man där i valet och kvalet om man ska cykla nerför backen igen.

---

Nu menar jag inte att killar som man gett sitt hjärta till är sårskorpor, men ni förstår liknelsen. Att kärlek är något som man behöver världens största mod för utföra, eller dumhet. Men det är ju så värt all skit när man väl cyklar ner för backen och glömmer allting runt omkring en för en stund.

Tittar igenom alla årets bilder och längtar tillbaks till studentdagen som var en av dom bästa dagarna i mitt liv. Och lyssnar på Simon Norrsvedens nya låt: att döda för.

Mina föräldrar träffades när dom var sjutton år och levde tillsammans i mer än femton. Men de separerade när jag var åtta år och det har inte varit något mer med det. Jag och lillebror bodde varannan vecka medans åren gick och världen förändrades.

Min pappa är nog världens finaste, men på sitt eget sätt. Han kramar en alltid inte och att han älskar mig har jag fått höra några få gånger i mitt liv. Men han bryr sig så mycket mer än vad han visar, precis som jag. Vi har fiskat och byggt lego i åratal tillsammans men det var inte förens tre år sedan vi började komma riktigt bra överens. Musiken blev centrumet och efter några brutala utbrott jag fick i våras känner jag att jag kan prata med honom om allt. Han är världens bästa pappa.

Min mamma är en människa som jag älskar väldigt mycket, men det finns så mycket osagt att jag ibland glömmer bort det. Hon tänker alltid på alla andra före sig själv och ibland så bryter det ner henne så mycket att allting blir för mycket. Och då blir det katastrof. Men hon lyckas alltid komma tillbaka och det är de som gör henne så stark. En dag när allting efter flytten, hennes ex och kaoset har lagt sig ska jag berätta allt. Så att vi kan börja om och så att jag kan älska henne utan att koppla de till dåliga minnen. Det är hon så värd efter alla år som hon stöttat mig.

Jag byter plats på 3an och 4an i julkalendern för jag har inte riktigt haft tid. Plus att jag inte har ätit något intressant idag, så knepade ihop lite bilder från en skärgårdsresa i sommras. Visst ser det ganska gott och sommrigt ut? Imorgon ska jag iallafall försöka skriva om mina föräldrar. Om jag överlever flytten...








ph:jag

Mitt rum består endast av en säng, två högtalare och en tv just nu. Det ekar lite också, för jag lyssnar på pulp på hög hög volym och det kanske man inte borde göra i ett tomt rum. Men det struntar jag i. Som min mamma säger att imorgon börjar vårat nya liv. För vi kommer aldrig behöva leva med någon som får alla att må dåligt. Så jag säger hejdå till stationsgatan 1 och så hoppas på att det blir bättre nu.

Det har jag redan skrivit om och jag tycker faktiskt att den historian är perfekt. Så här får ni läsa om killen i rödbrunt hår som alltid kommer finnas i mitt hjärta.

Jag tänker inte berätta för er om vilken sjukhus jag föddes på eller om mina två första år som en orange baby utan hår (Var inte sjuk, utan drack för mycket nyponsoppa). För jag tror inte att ni tycker det är särskillt intressant.

Mitt liv har inte varit lätt och det är nog de som har gett mig mina olika sidor. Med kompisar är jag den galna tjejen som kommer på alla konstiga ideér och pratar för högt om äckliga saker på tunnelbanan. Vissa skulle säga att jag är ganska osmart också, men saken är den att jag inte tänker innan jag pratar till 99%. Vilket kan vara bra och dåligt, men jag ser det som en bra sak för på det sättet är jag ärlig. Jag har liksom lärt mig att det inte är någon idé att hålla saker inne som jag gjorde för sju år sedan, då jag var knäpptyst och osäker på mig själv.

Min andra sida, som jag faktiskt inte är så öppen med är den ni får läsa. Ni får läsa rakt från hjärtat faktiskt och det skrämmer mig lite. Det är inte många som vet att jag skriver, kanske två stycken som jag verkligen känner. Andra får jättegärna höra mig berätta, men inte läsa för då blir jag livrädd. Det skulle kännas som om någon ställde mig naken sergelstorg ungefär. Jag tror att när mår riktigt bra igen, då kan jag kombinera dom här sidorna. Alltså mina två starkaste och finaste sidor.

Jag vill också göra den här utmaning/julkalendern. Missade gårdagen, men kör två idag istället. Hoppas ni inte dyker att jag är en pain in the ass för det haha.

♥ Dag 1 – Presentera mig själv.
♥ Dag 2 – Min första kärlek.
♥ Dag 3 – Mina föräldrar.
♥ Dag 4 – Det här åt jag idag.
♥ Dag 5 – Vad är kärlek.
♥ Dag 6 – Min dag.
♥ Dag 7 – Min bästa vän.
♥ Dag 8 – Ett ögonblick.
♥ Dag 9 – Min tro.
♥ Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
♥ Dag 11 – Mina syskon.
♥ Dag 12 – I min handväska.
♥ Dag 13 – Den här veckan.
♥ Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
♥ Dag 15 – Mina drömmar.
♥ Dag 16 – Min första kyss.
♥ Dag 17 – Mitt favoritminne.
♥ Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
♥ Dag 19 – Detta ångrar jag.
♥ Dag 20 – Den här månaden.
♥ Dag 21 – Ett annat ögonblick.
♥ Dag 22 – Det här upprör mig.
♥ Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
♥ Dag 24 – Det här får mig att gråta.
♥ Dag 25 – En första.
♥ Dag 26 – Mina rädslor.
♥ Dag 27 – Min favoritplats.
♥ Dag 28 – Det här saknar jag.
♥ Dag 29 – Mina ambitioner.
♥ Dag 30 – Ett sista ögonblick.

Jag mår riktigt bra idag faktiskt. Även fast jag ska hjälpa mamma och städa badrummet + toaletterna innan flytten. Imorse var jag på en arbetsinterljvu på östermalm (haha) och det kändes också riktigt bra. Hoppas jag får jobbet, för det kändes så. Puss


Ph:jag

Mamma ber mig hjälpa till med kartongerna och jag vill gärna göra det. Men jag har ingen ork. Dom ringer från ett företag och ber mig komma förbi på en interljuv. Men jag blir inte glad. Min kropp säger ifrån och går i ide, fast i andras ögon ser jag precis lika levande ut som jag brukar göra. Men det är jag inte. Så folk klagar och blir irreterade på mig, men det gör ju mig bara ännu mer ledsen. Eftersom jag inte kan rå för det.

Jag hade några veckor när jag mådde såhär i sommras också. Då kroppen rensade ut sorgen för att få plats med mer lycka. Det var veckor då jag satt på ballkongen med massa cigaretter och somnade tillslut i stolen där av utmattning. Och då mår man piss. Men det positiva med sånna tider är att det blir så mycket lättare att leva efter. Kanske inte lätt att leva i flera år, men man får iallafall en paus.

Jag brukar lyssna på The Cribs - Shoot the poets när jag mår såhär.