Klockan var två och jag stod ensam på parkeringsdäck i regnet.
Mest för att känna något i huvudtaget. Under hela kvällen var jag som en uppfixad zombie. Det blev inte bättre när jag såg honom på tunnelbanan heller. Två gånger, på två dagar.

Förut när jag ville se honom såg jag han aldrig. Nu är det tvärtom.
Hans blickar betyder mer än någonsin, att han är i närheten känns mer än någonsin, känslorna tar mer på mig än någonsin. Hur går man vidare?
Ja. Svaret på den frågan är inte att stå ensam i regnet och gråta i en halvtimme iallafall. Man blev bara sjuk av det.