Åt helvete med himlen.
Jag låg som åttaåring ihopkrupen i sängen, delfinen gosedjuret hårt i handen och blundade så hårt att ögonlocken värkte. I köket hörde jag mamma gråta. Imellanåt hörde man tändarens välbekanta ljud när hon tände en ny cigarett. Jag led av att höra min mamma så olycklig. Jag trodde det var mig och min brors fel.
Jag lider än idag när de är dåliga dagar hemma. Man känner det på sig när man ska vrida om nyckeln i ytterdörren. Då dörren öppnas hör jag hög enya musik och hulkande ifrån köksbordet. Sedan ropar hon mitt namn, vill att jag ska sätta mig ner, ta ett glas vin och prata med henne. Ibland undrar jag om hon vill lära mig sättet att sörja. Att sörja genom att kedjeröka cigaretter och dricka rödvin tills läpparna blir blåa.
Men idag har jag lärt mig att leva med det. Att säga åt henne. Att få henne att gråta ännu mer eftersom när hon blir tillsagd ger det henne ännu mer sorg. Därför tror jag inte på gud. Om han fanns skulle han inte låtit en barndom rinna ut ur en vodka flaska. Så därför säger jag åt helvete med himlen.
Kärlek.
Jag sitter vid köksbordet, en cigarett i handen och tittar behövande på ballkongdörren som var stängd. Röken som brukar vara så vacker och lugnade kändes äcklig. Det är så instängt, men ändå tvingar jag mig själv att sitta där. Tar bloss efter bloss. Bob Dylan hörs i bakgrunden och jag tänker på dig.
Tänker på hur många gånger jag har stirrat mig själv i spegeln. Stirrat mig själv i ögonen och sagt: Jag är inte kär. Jag behöver inte honom. Men det gör jag visst.
Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek.
Fuck.
Pappa.
För någon vecka sen stod jag i mitt rum, sminkade mig och gjorde mig fin. Lyssnade högt på Bob Dylan. Pappa står plötsligt chockerad i dörren och frågar vad jag lyssnar på. Bob Dylan svarar jag. Hans chockerade ansikte lyser upp till ett stort leende. Jag är stolt, sa han.
Jag får inga dagliga kramar, komplimanger osv. I bästa fall ruffsar han mig i håret, skrattar lite och går iväg. Han har aldrig sagt att han älskar mig, eller inte vad jag kommer ihåg. Men det behöver han inte, för jag vet att han gör det. Han är min pappa helt enkelt.
Jag lever upp min tid med behag
" mitt msn namn' det fanns en tid när inget betydde något."
Han vet att mina namn är ifrån låtar, mina favoritlåtar. Sådana som jag lyssnar på repeat i flera timmar. Jag vet att han tar åt sig ändå, eftersom jag väljer texterna ifrån hur jag känner mig. Han bryr ju sig. Jag bryr mig. Men det fungerar inte ändå och vi har inga lösningar kvar. Har inte ens nå tårar kvar.
Hjärtlös
Han förstod varför jag gick
Vinglasen hade fyllts på ett antal gånger, människor dansade och skrattade. Jag hör en välbekant röst och där var han. Min gamla kärlek.
Han kom fram och kramade mig, en välbekant kram och vi satte oss ner. Jag blev nervös när han tittade på mig, för han såg igenom mig. Vi började prata och det var precis som förr, skratten, de smånervösa beröringarna och blickarna. Plötsligt vaknade jag till och insåg vad jag höll på att göra. Jag höll på att dras tillbaka till honom, så jag reste mig upp och gick. Han förstod varför jag gick. Han vet precis som jag vet att om det skulle ha hänt något igen skulle vi varit fast.
Don't break my heart again.
Vi låg fyra stycken i min minimala säng och tittade på film.
Du låg preics brevid mig och jag led av att vara en cm ifrån dig. Vi hade varit borta ifrån varandra i månader och plötsligt skulle min kropp ställa om sig till en centimeters avstånd istället. Jag fick panik och la handen på din hand. Det tog fem sekunder, sen tog du bort din. Du bröt mitt hjärta när du låg i min säng. Du bröt det när jag inte kunde röra en min, för vi låg ju där och kollade på film. Alla fyra. Svin.
Försvinna
Ber till en gud som jag inte ens tror finns. Ber om att få komma bort ifrån den här staden. Om att få sitta på en stening strand i England med en ciggarett i handen och titta på den nerbrunna piren. Det finns nog ingen som skulle kunna förstå hur fri jag känner mig där. Man känner sig inte tvungen till något. Inga löften. Ingen kärlek. Bara jag i en perfekt ensamhet och just nu skulle jag kunna ge allt för att åka dit.
Jag gråter fortfarande.
Efterlyses: mitt gamla jag.
Han sover just nu.
Jag är vaken, klarvaken.
Tänker på allt, filosoferar ända in i väggarna.
Huvudet värker en aning, jag borde inte vara den som ligger vaken.
Det är inte jag. Utan jag är den som inte bryr sig.
Jag brukade vara den personen iallafall. Men den personen försvann spårlöst när kärleken gick förbi mitt hus. Och nu vill jag ha tillbaka mitt gamla jag igen. Eller iallafall få lite mer respons än ett gonatt, när han sover några hus bort från mig. Istället för med mig.
Efterlyses: Mitt gamla jag, mitt gamla hjärta och min gamla hjärna.
Alla vill till himlen.
Jag låg med mobilen och smsade. Leendet blev större och större efter varje positivt svar jag fick. Det är inte bara jag som känner som här känslorna. Det är inte jag som har inbillat mig allt i flera månader. Han skulle hållt om mig och pussat mig i pannan.
En söndag morgon.
Jag vaknade med mobilen i handen. Stanken av alkohol och cigaretter låg som ett tjockt lager i rummet. 3 missade samtal. 4 sms. Besvikelse. Vad hade jag gjort. Har aldrig varit så arg på mig själv.
En söndag kväll.
Jag stirrar på mig själv i spegeln. Fuck. Jag känner känslorna.
Jag är kär.
