Det var världens lyckligaste tjej som gick ut ur ytterdörren igår kväll.
Hon fick ljudet ifrån klackarna att låta som musik i folks öron.
Hennes leende  var stort och man såg hur hon älskade livet med blicken.

Leendet försvann, benen blev svaga och skakiga när hon såg honom.
Han stod vid hennes busshållplats och pratade med kompisen som hon skulle möta. Tusen frågor i huvudet "Vad gör han här, varför stirrar han sådär, det har precis gått ett år idag sedan vi kysstes första gången är det ödet, vad gör han här". Han såg precis lika dan ut som för ett år sen, bara lite äldre drag i ansikte. Ögonen visade den där nyfikna blicken hon upptäckt var charmigt för ett år sedan. Det sved i hjärtat i dom 5 minuterna hon stod där. Men hur skulle han veta att det sved? Hur skulle han förstå, när det var hon som slutat höra av sig. Han förstod inte.

Hon fortsatte ha kul den kvällen, men glömde aldrig honom. Han gick några meter bakom henne när hon gick. Han satt några säten fram på tunnelbanan. Han låg brevid henne i sängen då hon låg i famnen med sitt försök till ny kärlek. Han stoppade henne från att gå vidare, omedvetet.