Vi hörs mest på hela stället, drinkarna står på bordet och alla trummar med sina händer till highway man. Två av mina bästa vänner fyller år och hela rummet består liksom av glädje. Men i spegeln på andra sidan väggen ser jag mig själv sitta med ledsna ögon fast mina läppar ler. Att känna sig ensam när man är med tjugo av sina finaste vänner är en märklig känsla. Men jag tror att det är för att jag inte har någon som jag kan tänka på. Men det är väl inte så konstigt när jag alltid har haft någon någonstans i tre år. Det är inte konstigt att det känns lite tomt i hjärtat då.

Jag blev iallafall glad när en fin kille ringde mig imorse bara för att prata. Han frågade om vi kunde ses någon dag och jag sa ja.  Det finns hopp för kärleken, det finns det. Visst kanske det inte är han som ringde, men man vet ju aldrig.

Ja somsagt i fredags var det halloween fest och jag hade en riktigt bra kväll tills jag drack för mycket tequila. Men hem kom jag iallafall och igår när jag vaknade ville min kropp bara ligga hemma. Men det fick jag inte eftersom min fina vän Lisa fyllde år, så då blev det middag hemma hos henne och massa drinkar. Sen mötte vi upp andra födelsedagsbarnet i stan och vi avslutade allting på en pub i gamla stan. Jag somnade till ett fint sms av en fin kille också "Det är bara du som saknas".












ph:jag

Igår var jag på halloweenfest och såhär såg det ut.














ph:jag

Emily Fitch i Skins är typ den sötaste  tjej jag har sett i hela mitt liv haha. Jag blir väldigt sugen på att klippa lugg när jag ser henne iallafall.

Låten som gör mig så jävla glad.

Idag skrev jag klart den första delen av mina texter och printade ut den för att den alltid ska finnas kvar. Femtio sidor av mina egna texter såg konstigt ut när jag skulle häfta ihop dom. Jag känner att det är dags att börja skriva ett nytt kapitel av mitt liv och då är det bäst att lämna dom här femtio sidorna bakom mig. Något som slog mig var hur mycket ni som läser egentligen vet om mig, för ni har ju fått läsa varenda text. Det är lite läskigt. Men hoppas ni vill fortsätta läsa dom iallafall.






ph:jag

Hej humörsväningar. Nej men jag är glad för tillfället och längtar till helgen som är fullspäckad av planer, så jag kände att jag måste dela med mig av längta till helg känslan. Med en låt av Yelle och Crookers som heter cooler couleur. Den är riktigt bra! På fredag ska jag på en jättestor halloweenfest, har dock ingen aning om vad jag ska vara utklädd till. Sen på lördag fyller två av mina bästa vänner år, så det blir födelsedagsmiddag med appletinis, massor av vin och sedan ska vi gå ut. Låter som det kommer bli en bra helg som får mig att tänka på annat än skit.


ph:jag

Inatt hade jag den värsta natten på länge, låg bara och vred på mig tills klockan blev halv fyra då jag bröt ihop. Vilket resulterade att jag somnade av utmattning, skönt det iallafall. Jag låg och tänkte på mitt liv, var avundsjuk på alla människor som lever livet på en räkmacka medans få människor som jag själv får ta skit efter skit. Man blir starkare ja, men hur länge orkar man ta skit och när ska det vända? Det var sånt som fick min hjärna att kortsluta inatt.

Kilade iallafall iväg på en arbetsinterljuv idag, som receptionist på manpower. Det gick bra iallafall. Och jag ber om ursäkt för alla cigarettbilder som har dykt upp och kommer att fortsätta göra det. Jag romantiserar dom av hela mitt hjärta för det är fint, men börja aldrig rök. För det är vidrigt, även fast det är fint.




ph:jag

Det är söndag och jag känner mig inte på topp nånstans. Igår var jag på pokerkväll hos min pappas tjejs familj, vilket var jättemysigt. Sen mötte jag upp folket på en pub i gamla stan och tog en öl, men hela jag var som en seg snigel. Så det blev bara en öl sen åkte jag hem och sov i tolv timmar i streck. Nu ska jag sova lite till. Gonatt.

Jag råkade stöta på honom idag. Vi kramades. Småpratade. Det värsta var att tanken av att han har träffat någon annan var som bortblåst. Jag tittade på honom som jag alltid har gjort och det gjorde inte ens ont i hjärtat. Inte förens han gick sin väg och jag insåg att det aldrig kommer bli vi igen.

Det är fredag och när jag tittar ut igenom fönstret är det snö på hustaken i Sundbyberg. Jag gillar det inte. Så just nu sitter jag och söker jobb med kaffe, cigaretter och imperiet på högsta volym. Sen ska jag åka och leta efter en vinterjacka, vilket är ännu mer deprimerande. Ska iallafall avsluta kvällen bra med att äta hemmagjord skagenröra och sen får vi se vad som händer. Puss.




ph: jag

Det regnar idag. Jättemycket. Men det gör inget för det passar mitt humör.

Inatt sov jag tolv timmar, utan drömmar och utan att vakna. Min kropp sa ifrån till alla känslor, kopplade ur både hjärta och hjärna för en stund. Det var skönt och jag vaknade upp likgiltig. Jag har ingen ork att gråta längre, ingen ork att läsa alla tusen texter om den förra kärleken. Ingen ork alls. Den lilla ork jag har kvar i kroppen använder jag till att prata med mina vänner, min familj och så han. Han som jag börjat tycka om. Lite iallafall. Det finns lite ljus kvar i oktober. Lite.




ph:jag

Mitt i allt kaos känner jag hur min själ växer. Att varenda ord han skriker om mig får mig att bli lite starkare. Det rinner tårar och det ser ut som jag är den svagaste personen i världen. Men det är bara ytan, för på insidan vet han inte vad han har och göra med. Han sätter dom runt omkring mig i en situation som får alla att bli lite tajtare och lite starkare. Han har allt emot sig nu och jag önskar nästan att han brister snart. Ett felsteg, kanske en knytknäve kan få honom att stå ensam på gatan med en polisanmälan. Men vi runt omkring har aldrig varit starkare tillsammans.

Jag flyttade hem idag.
Helvete bröt loss. Han skrek. Han hota.
Min starka yta försvann i ett hav av tårar som inte vill sluta rinna. Jag börjar undrar hur många som egentligen ryms i tårkanalen, miljoner måste det vara iallafall. Jag behövde verkligen inte det här idag, men världen har slutat överaskat mig. Det finns inget hopp för vissa människor och han är en av dom. För jag trodde aldrig att jag skulle kunna önska någon döden, men han skulle mer än gärna få dö. Så han aldrig sårar mig eller min familj igen. Helvete har brytit loss och tyvärr så är det här bara början. Början av kampen om vem som kommer gå sönder först. Hoppas det blir han.

Det enda som får mig att fortsätta kämpa i motvinden är mina vänner och min familj.

Det är slut nu, på riktigt. Riktigt slut, alltid slut och kommer att förbi slut.
Slut. Slut. Slut. The end. Ja, whatever. Tre år är slut.

Här skrev jag om min magkänsla att han hade fallit för henne. Mina vänner nästan skrattade åt mig när jag berättade vad jag trodde var på gång. "Nej, varför skulle han hålla på med henne. Dom är säkret bara kompisar". Och igår fick jag bevis på det jag hela tiden känt på mig.

Igår var alla närmsta vänner ute tillsammans, även han och hon. Hon pratade med mig, kramade mig och han tittade på mig som om han skulle dö. Jag visste redan då att något var fel, för han hade inte sagt ett ord till mig på hela kvällen. I några timmar gick det bra, att känna hans blickar och höra hennes falska ord flyga vackert i mina öron. En fin kille som jag börjat tyckt om kom dit och jag satte mig vid hans bord istället. Tillslut blev det för mycket, jag fick panik och tog med honom för att gå. Mina vänner såg varför jag gick, de såg det i mina ögon.

Att jag höll på att spy när dom kramade mig hejdå var ingen hemlighet. Hon skrattade och sa att vi ses. Han sa ingeting, utan flackade bara med sina gröna ögon. När jag kom utanför klubben gick jag sönder, tårarna rann och kroppen skakade. Jag hade klarat det. Jag hade inte visat mig svag, utan lämnat dom där som frågetecken eftersom jag såg ut som jag gick därifrån lycklig med någon annan. Men sen gick jag. Ensam, gråtandes från gamla stan till hornstull.

---

Efter halva vägen ringer en av mina bästa, hon berättade att såfort jag hade gått så hade dom hållit handen och kysst varandra som dom hade varit tillsammans i tio år.  Jag spydde säkert tre gånger för att jag mådde så illa när jag fick höra det. Jag visste ju att det skulle hända såfort jag lämnade stället, men jag tror inte att jag var beredd på hur tre år bara skulle ta slut på tre sekunder. Allting gjorde så ont, varenda steg jag tog högg ett djupare sår i hjärtat liksom.

Värst var det ändå imorse när jag vaknade. De himmelblåa väggarna skrek honom och varenda scen ifrån varenda kyss vi hade kysst varandra i det här rummet spelades upp. Jag måste härifrån. För nu är det slut och jag vill inte ha något med honom eller henne att göra. Men det värsta är att dom kommer förfölja mig vart jag än gå. Han finns över hela min kropp, varenda partikel och varenda leverfläck jag äger har han nuddat. Och hon finns i hela min hjärna. Varenda sak som jag vet är lik henne kommer få mig att må illa.

Det är en lättnad att det är slut, men fyfan.

Jag har inget att skriva eller berätta, så bjussar på några bilder jag tog nyss.






Ph:jag

Jag har lite ont i hjärtat, eller ont och ont. Det känns tomt i hjärtat.
Berättar kanske mer när jag orkar skriva. För det orkar jag inte nu.

Det snöar tydligen i stockholm idag. Sen när kom den första snön den femtonde oktober undrar jag? Jag struntar i det och ska förmodligen ha väldigt kul ikväll. Först ska jag hämta upp lite thaimat i sumpan, sen åka till lisa och äta upp den där. Efter det kommer alla tjejerna över för att förfesta till dansaborthjärnanmusik och sen så ska vi till nype. Jag gillar inte ens det stället, men hoppas på att få träffa en fin person. Hehe, känner mig verkligen som 15. Let's go out and find some trouble!

Vissa dagar vill jag bara aldrig gå upp ur sängen. Idag är en sådan dag. Det är då man ska göra helt tvärtom, vilket jag har gjort idag. Träffade upp en fin vän i fridhemsplan, tittade på kläder och snackade skit. Sen gick jag till min pappa och hans tjej, berättade om alla problem just nu. Lättade hjärtat och fick lite förslag på lösningar. Nu ska jag iväg och dricka ett glas vin med min bästa vän.

Jag tittar på en bild. På bilden är han och en annan tjej, en bekant till mig. Hon skrattar med utsmetat smink och han har händerna intrasslade i hennes. Ingen vet om de är något på gång. Ingen vet, men jag känner bara min egen magkänsla. Eller avundsjuka kanske det är. Dom där fingrarna, dom där läpparna, fan ja varenda jävla kroppsdel han äger har lämnat avtryck på hela min kropp. Det värsta av allt är att jag vet att hon är så lik mig. I sättet, i musiken, i barndomen. Ja allt.

Om vi släpper varandra, så ber jag till gud (somintefinns) att han inte väljer henne. Jag skulle plågas så enormt av vetskapen av att hon påminner om mig.

Jag kunde inte sova inatt för jag hade så ont i huvudet. Tog ett piller som jag trodde var en ipren, när jag vaknade insåg jag att det var mammas morfintabletter för sprickan i hennes axel. Ett illamående vs yrsel spred sig i min för mycket bedövade kropp. Helvete. Jag skulle ju provjobba på åhlens idag.

Efter mycket kaffe, banan, fil och friskluft såg jag någolunda normal ut igen. Fast jag kände mig som en halvdöd anka. Det gick jättebra på åhlens iallafall, alla var supertrevliga och ska få extrajobba där igen. Något klantigt ledde till nått gott.

Jag vaknade en lördagmorgon av att två personer skrek på varandra i lägenheten. Först försökte jag bara somna om, det var säkert bara ett vanligt bråk. Men efter att ha lyssnat på de ekande rösterna från köket började jag förstå vad det handlade om. Rösterna som skrek på varandra bråkade om mig.

I säkert en timme låg jag förstenad i sängen och hörde hur den ena rösten klankade ner på varenda partikel jag bestod av. Den andra försvarade mig för en gång skull, den rösten var min mamma. Att ligga instängd på ett rum och få höra allt dåligt du har gjort i hela ditt liv tar på en. Ångesten och paniken kröp i varenda ådra på mig, förlamade hela min kropp. Jag kunde inte röra mig förens jag hörde ytterdörren slå igen, då lyckades jag på mina skakiga ben ta mig till badrummet.

Där satte jag på vattenkranen i handfatet och föll ihop på golvet. Lungorna ville inte andas som de skulle och andetagen blev extrema när jag väl kunde ta ett. Jag hörde rösterna skrika i huvudet fortfarande, även fast jag visste att han hade gått. Titta på vattnet. Titta på vattnet, försökte jag intala mig själv eftersom vattnet gjorde mig lugnare.

---

Jag har inget tidperspektiv över hur länge jag satt och tittade på vattenkranen, utan jag kommer bara ihåg att sekunderna gick i slowmotion ända tills min mamma knackade på badrumsdörren. Vi satte oss vid köksbordet och jag kunde inte sluta gråta. Allting brast, alla känslor i min kropp blev till tårar och jag försökte mellan hulkningarna berätta hur dåligt jag har mått pågrund av han som gick ut genom dörren.

Tillslut kom han hem igen och satte sig brevid oss vid köksbordet. Han tittade ner på mig, tyckte synd om mig på ett äckligt sätt för han såg hur mycket jag grät. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett någon se på mig med sådan asky i ögonen, när han samtidigt sa till min mamma hur mycket han ville lösa det här. "Men det går inte när hon är såhär svag eftersom det är hennes fel" den meningen kommer jag aldrig att glömma. För jag tror aldrig jag har varit så arg i hela mitt liv.

Hans dotter var välkommen att bo kvar hemma, min bror var också det. Men inte jag. Pågrund av att han fick "dåliga vibbar" av mig. Min mamma ställde äntligen upp för mig, gav honom ett ultimatum. Antingen skulle jag få flytta hem eller så skulle de separera. Han valde det sista alternativet. Han hatar mig mer än allt annat för att min mamma valde mig istället för honom. Men om en månad slipper jag någonsin se honom i mitt hem igen.

---

Jag kan fortfarande inte hålla tårarna tillbaka när jag tänker på den här dagen, för jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Men samtidigt har jag aldrig varit så glad över att jag har just den mamma som jag har. Att jag berättar det här är inte för att någon ska tycka synd om mig, för det vill jag inte. Utan jag skriver det för min egen skull, för det här är faktiskt första gången jag skriver om det. Och att skriva om det är det första steget att komma över det i min värld.

Jag hade en riktigt fin kväll igår. Vi drack vin, skrattade och sjöng mer än alla i hela lokalen. Folk tittade konstigt på oss, bara för att vi hade kul och dom bara satt där. Vi gick däremot hem ganska tidigt och jag smsade med den fina killen. Jag känner mig som femton igen, men det rätt kul. För jag vill inte bli vuxen.

En fin bild på mig och Gabbie ifrån igår.


Och en på mig och Malin!

Jag har legat i koma hela dagen tills nu, det var jättekul igår och jag fick träffa en fin kille igen. Han från det här inlägget. Idag kom min bästa vän hem ifrån Alanya och snart ska jag stryka min klänning inför ikväll. Jag och mina vänner har bestämt att vi ska ha en dag i månaden som vi verkligen ska klä upp oss och vara assnygga. Det är en sådan dag idag.  Det är dom dagarna man använder tolv centimeters klackar, klär sig i svart spetsklänning och har hallonrött läppstift. Snyggt helt enkelt.

En bild på mig och min bästa vän i Brighton.

Jag tror jag aldrig har längtat till helgen så mycket som den här veckan. Det var så länge sen man hade en hel planerat helg! Ikväll ska jag på fest hos min kära vän Lisa och imorgon har två kompisar inflyttningsfest på en resturang/pub. Ska föresten har världens finaste klänning på mig imorgon, så lovar att visa bilder.

Två fina bilder ifrån Brighton.

Han räknar blåmärkena på mina ben.
På golvet ligger bådas kläder från igår.
Där ligger dom vi försöker vara men inte är.
Vi ligger nakna som sanningen på hans vita lakan.
Hud mot hud som säger mer än tusen ord.

Han sitter mitt emot mig i den röda fotöljen och gör allt för att inte se mig. Tillslut tittar han på mig. Ser två stora blå ögon av besvikelse. Sen gick jag.

Ph:jag

Blogg.se gör inte som jag vill. Och jag vill lägga upp massa bilder. Möh. Jag var på arbetsinterljuv på åhlens idag och jag ska provjobba nästa tisdag. Wihi.

Jag drack öl och skrattade med en vän i baren. Någon puttar till mig i ryggen och jag vänder mig om. Där stod en kille som jag alltid har haft ett halvöppet öga för. Vi hade inte träffats på jättelänge och han blev mitt umgänge för kvällen. Mina vänner flöt omkring i den överfyllda lokalen, medans jag stod och skrattade med honom. Det var så länge sedan jag skrattade på riktigt och faktist ens flirtade med någon ny.

Våra vänner ropade och visslande när de såg oss lämna klubben tillsammans. Vi brydde oss inte, utan gick skrattandes nerför backen brevid varandra. Jag kände mig som femton igen när vi småknuffade på varandra och när han tog min hand när ett annat gäng killar gick förbi. Vi gick till fel tunnelbana för att få prata lite mer och när hans tåg kom så gav han mig en puss. Jag log för mig själv när hans ansikte suddades ut för tunnelbanan åkte iväg. Jag hade haft en av de finaste kvällarna på länge, tack vare honom.

Tidigare samma kväll hade jag sagt till mina vänner att jag skulle vara den gamla elin för en natt. Och det var jag och det fortsätter jag att vara nu. Det är dags att sluta älska för gamla tiders skull. Det är dags att börja le för nya tiders skull istället.

Nu är farmor hemma igen och min fina hund. Det är jobbigt att dela lägenheten med någon igen, men jag överlever. Jag har iallafall sovsällskap av en skäggig snarkande hund som väcker en på morgonen. Det är fint iallafall.


ph:jag