Jag har träffat en ny kärlek. En som jag faktist tror kan få mina ögon att le på riktigt igen. Det enda som är problemet är att min gamla kärlek finns kvar överallt. På bussen, utanför mitt hus, på berget, i parken och även i mitt hjärta. Kanske inte lika mycket som förut, men han finns där.

Han vet att jag är på väg att gå vidare. Annars skulle jag inte drömt om honom tre av sju nätter förra veckan. Jag lider varje timme på helgerna då jag vill ringa honom, det är en vana. Han är inte bara en kille, han är en vana som nu har blivit ett kärleksspöke. Jag vet att han lider också, att han saknar våra samtal och våra sms. Tro mig jag vill verkligen att det ska bli vi, men de kommer det inte. Så jag går vidare för min egen skull och jag ber inte för mycket. Ber bara att du låter mig gå.