Imorgon är det oktober och jag älskar den här bilden.

Det är läskigt att vi är så lika, jag och min gamla kärlek.
Eller nu vet jag inte om den kärlek är gammal längre, för den kan ha väckts till liv. Som en björn har gått i ide, gick mina känslor iväg med vinden. Efter ett och ett halvt år vände vinden tillbaka och plötsligt låg han sked med mig i sängen. Jag tror att vi alltid har förträngt varandra, eller jag rättare sagt vet det.

Om 24 dagar åker jag.

Rubriken säger allt. Fotot visar hur ensam jag känner mig och om jag kunde fota mitt hjärta skulle ni veta hur ont det gör.

Jag funderar på att lura mig själv, eller mer amputera bort min hjärna. Det är precis som när jag skulle sluta röka, man vet att det är dåligt för en men man vill ändå fortsätta. För man mår ju bra för stunden av det, men inte i slutet.  Det är så jag känner just nu med mitt hjärta, finns det inga nikotinplåster mot kärlek? Vi människor kan åka till månen, men vi kan inte förstå oss på vårt eget hjärta. Vad är det här.

Underbar bild tagen av min nya favoritfotograf Chris. Jag kommer föresten lägga upp jättefina bilder ikväll eller imorgon som jag tog igår.

Det är höst i Sundbyberg. Det är höst på södermalm.
Det är höst i ipoden och även lite höst i min nikon d60.

Det är kolsvart i det lilla rummet, utanför hörs fulla människors skratt. Vi ligger sked i våningssängen och jag drar med naglarna på din rygg. Sådär som jag vet att du älskar, för det är på gränsen mellan att kittlas och smekas. Jag känner hur du spänner till varje gång jag kommer nära skulderbladen. Vi säger ingeting, utan bara blundar och ligger där i särket en timme. Tillslut så vänder du dig mot mig, kysser mig och låter mig vila på ditt bröst. Du må vara en snart två år gammal kärlek till mig och gett mitt hjärta till andra killar efter. Men du finns alltid kvar, alltid. På ett bra sätt, för jag vill inte släppa dig.

Jag har haft världens finaste helg i skärgården tillsammans med mina vänner. Istället för att berätta allt så har jag skrivit några nyckelord:

Gammal kärlek, kyssar, vin, öl, Ebba grön, Bob Dylan, Gula solbrillor, skogsäventyr, Nattpromenader, Kojja, Äpplepaj, Dans och långa nätter.

Allting var lite småsuddigt av explorer och saft, men alla log ändå. Jag hörde hur någon satte på pappas favoritlåt med the clash inne i musikrummet och lät mina öron följa mig dit. Det sitter en kille i mössa framför spotyfi och sjunger med. Han är söt och ler. Jag hamnar i hans knä och väljer låtar med honom såsom ebba grön och bob dylan. Han berättar stolt om när han träffade Pete Doherty och jag beundrar med både ögon och öron.

När han ska gå kramar jag honom hejdå och precis när jag ska börja gå mot dansgolvet möter hans läppar mina. Från igenstans och han smakade rosa extra tuggummin. Vi går ut i trapphuset och han håller min hand. Jag berättar om hur jag fick mitt hjärta brutet förra helgen, han kysser mig igen. Han frågar om han får sätta ihop det. Jag vet att det kanske låter en smörig replik som bara skulle få mig i säng, men det kändes i hjärtat. Att hoppet är inte slut för att min kärlek lämnade mig och flydde utomlands. Utan de finns hopp, kanske inte hos den killen jag kysste i timmar i trapphuset utan hos någon annan.

Någon sa att hoppet var det sista som togs ifrån människan. Det stämmer för just nu har jag inte en familj eller en kärlek. Men jag har ändå hopp om framtiden. Så det här inlägget skriver jag som tack till killen som smakade rosa extra tuggummin i fredags. För han gav mig hopp.

Inatt somnade jag till dessa ord:
- Du har supit bort din egen dotter, förstår du det?
Inget svar.

I lived my dreams today, I lived it yesterday
and I'll be living yours tomorrow.

Idag hade jag mitt livs sista skolfoto.
Imorgon ska vi boka studentlokal.
Om ett år bor jag i England.

Visst är det lite läskigt?

Vår historia, den är inte enkel och den har inte alltid varit fin.
Senaste gångerna vi har träffats har vi varit som ett nyförälskat par.
Jag har låtit fingarna leka över hela din rygg, du har kysst mig på halsen och vi har somnat i varandras armar. Flera gånger har vi inte ens rört varandra, eller vi har bara legat brevid varanda i en stor säng. Pratat, skrattat och tittat i varandras ögon i timmar. Varje gång jag har legat på ditt bröst och varit osäker så har jag hört ditt hjärta. Då har jag blivit säker igen, på att vi hade något.

Därför förstår jag inte hur jag blev ett tidsfördriv.
Jag hade förstått det om vi hade haft sex varje gång och jag suttit påväg hem ifrån dig klockan tio en söndagmorgon tillsammans med alla andra nyvakna, bakfulla som har levt upp sin tid med behag för de inte har någon annan. Men så har det aldrig varit, aldrig. Jag sitter inte här med ett krossat hjärta. Jag sitter här med en fråga: Hur blev ett tidsfördriv någon hjärtat slår för? För ditt hjärta har slagit. Det vet jag.

Den 22 oktober flyr jag till England med en av mina finaste och galnaste vänner. Vi ska gå och se Dizzee Rascal på the dome, dricka öl och glömma bort att landet lagom (Sverige) ens existerar. Jag är lite glad igen.

Med ett trasig hjärta har jag idag försökt må bättre.
Jag har köpt godis, skrattat med mina vänner och kollat på sex and the city. Men såfort jag är ensam kommer tankarna igen, spökerna och känslorna.

Imorgon ska vi boka billjetter till England, då kanske jag mår lite bättre.

Igår gav jag honom chansen att bryta mitt hjärta. Vilket han också gjorde.

Jag satt på toalett golvet och kunde knappt andas. Illamående satt i halsen och smst var redan sänt. Frågan var skickad, frågan om han tycker om mig eller om jag bara är ett tidfördriv. Minuterna som de tog för honom att svara var så långa. Fast egentligen för korta, för jag ville inte få det svaret jag fick. För jag är bara en tidsfördriv. Eller jag var.

Det tog ett innan chocken la sig i mitt hjärta. Det tog ett tag innan tårarna kom. De värsta av allt är att han inte vet att han bröt mitt hjärta. Det värsta av allt är väl att jag gav honom chansen att göra det. Visst kan jag gå vidare nu, men jag vet att han kommer komma tillbaka. Han finns i min säng. Han finns på alla gator. Han finns i min garderob.
Han finns i min ipod. Han finns överallt. Förutom hos mig på riktigt.

På en vårdcentral i Sundbyberg får jag sitta i trapphuset tillsammans med min bror och vänta på att en läkare ska komma. De vågar inte ta in oss på avdelningen pga. smittorisken och efter kanske ett kvart tvingar snabbt en sjuksköterska in oss i ett isoleringsrum. Jag kände som en utomjording, speciellt när tanten (läkaren) kom in i världens största dräkt för att undersöka oss. Hennes livrädda ansiktsuttryck gjorde inte saken bättre. Efter all dess jävla drama konstaterade hon iallafall att jag bara lider av en vanliga influensa. Min bror hade däremot fått lunginflamation.

Imorgon ska jag och en kär vän planera vår Englandsresa som går av stapeln vecka 44. Via telefon eftersom jag fortfarande måste vara isolerad ifrån omvärlden pga. smittorisk. Isolerad på en fredag, kan det  bli bättre?

Idag missade jag min mössprovning i skolan. Varför? Jo jag är jättesjuk, megasjuk och har inte varit såhär sjuk på år tror jag. Läkarna tror att jag har fått svinan, därför får jag inte gå till vårdcentralen och bli undersökt. Därför får jag ingen medecin. Därför får jag ligga hemma och ha så ont i kroppen så tårarna rinner konstant. Vad är det för jävla sjuksystem vi lever i. Som Love (sångaren i Florence Valentin) sa i lördags under spelningen: Ni måste vara dumma i huvudet som ställer er på en rockkonsert när svininfluensan just kommit till stockholm. Men det var de värt, om jag nu har fått svinan så var det värt varenda sekund.

Gud vad jag känner att jag älskar livet just nu. Ironi.

Vi var på en fest i slutet på juli, jag och mina vänner.
Det var en vacker sommarkväll och vinglasen fylldes på mer än någonsin.
Alla dansade, lät sig charmeras av sina kärlekar och skrattade i natten.
Från ingenstans får jag bilder i huvudet, hur jag som liten sitter i garderoben livrädd. Hur jag som liten stirrar in i akvariet och låtsas att jag är en fisk istället för att lyssna på skriken som hörs i vardagsrummet. De små klippen visas gång på gång i hjärnan och det blir svårare att andas. Jag lyckas ta mig ut, in i hissen, ut på gatan, in i en buske. Där jag bryter ihop. Jag spyr tills det bara är galla som kommer, försöker resa mig upp men rasar ner på knäna igen. Tårarna rinner ner och jag känner smaken av salt på läpparna och allting börjar bli suddigt. Då hör jag min bästa väns röst, hon hade hittat mig.

Hon lyckades på någotsätt få hem mig, jag kommer inte ihåg hur förutom att hon höll min hand hela vägen. Väl hemma bröt jag ihop igen och försökte berätta, men det finns inga ord. Bara hulkande. Jag visste att hon inte visste vad jag försökte få fram, men på någon sätt förstod hon ändå hur jag kände. Jag skulle inte ha klarat mig utan henne den natten.