Det är kolsvart i det lilla rummet, utanför hörs fulla människors skratt. Vi ligger sked i våningssängen och jag drar med naglarna på din rygg. Sådär som jag vet att du älskar, för det är på gränsen mellan att kittlas och smekas. Jag känner hur du spänner till varje gång jag kommer nära skulderbladen. Vi säger ingeting, utan bara blundar och ligger där i särket en timme. Tillslut så vänder du dig mot mig, kysser mig och låter mig vila på ditt bröst. Du må vara en snart två år gammal kärlek till mig och gett mitt hjärta till andra killar efter. Men du finns alltid kvar, alltid. På ett bra sätt, för jag vill inte släppa dig.