Vi var på en fest i slutet på juli, jag och mina vänner.
Det var en vacker sommarkväll och vinglasen fylldes på mer än någonsin.
Alla dansade, lät sig charmeras av sina kärlekar och skrattade i natten.
Från ingenstans får jag bilder i huvudet, hur jag som liten sitter i garderoben livrädd. Hur jag som liten stirrar in i akvariet och låtsas att jag är en fisk istället för att lyssna på skriken som hörs i vardagsrummet. De små klippen visas gång på gång i hjärnan och det blir svårare att andas. Jag lyckas ta mig ut, in i hissen, ut på gatan, in i en buske. Där jag bryter ihop. Jag spyr tills det bara är galla som kommer, försöker resa mig upp men rasar ner på knäna igen. Tårarna rinner ner och jag känner smaken av salt på läpparna och allting börjar bli suddigt. Då hör jag min bästa väns röst, hon hade hittat mig.

Hon lyckades på någotsätt få hem mig, jag kommer inte ihåg hur förutom att hon höll min hand hela vägen. Väl hemma bröt jag ihop igen och försökte berätta, men det finns inga ord. Bara hulkande. Jag visste att hon inte visste vad jag försökte få fram, men på någon sätt förstod hon ändå hur jag kände. Jag skulle inte ha klarat mig utan henne den natten.