Allting var lite småsuddigt av explorer och saft, men alla log ändå. Jag hörde hur någon satte på pappas favoritlåt med the clash inne i musikrummet och lät mina öron följa mig dit. Det sitter en kille i mössa framför spotyfi och sjunger med. Han är söt och ler. Jag hamnar i hans knä och väljer låtar med honom såsom ebba grön och bob dylan. Han berättar stolt om när han träffade Pete Doherty och jag beundrar med både ögon och öron.

När han ska gå kramar jag honom hejdå och precis när jag ska börja gå mot dansgolvet möter hans läppar mina. Från igenstans och han smakade rosa extra tuggummin. Vi går ut i trapphuset och han håller min hand. Jag berättar om hur jag fick mitt hjärta brutet förra helgen, han kysser mig igen. Han frågar om han får sätta ihop det. Jag vet att det kanske låter en smörig replik som bara skulle få mig i säng, men det kändes i hjärtat. Att hoppet är inte slut för att min kärlek lämnade mig och flydde utomlands. Utan de finns hopp, kanske inte hos den killen jag kysste i timmar i trapphuset utan hos någon annan.

Någon sa att hoppet var det sista som togs ifrån människan. Det stämmer för just nu har jag inte en familj eller en kärlek. Men jag har ändå hopp om framtiden. Så det här inlägget skriver jag som tack till killen som smakade rosa extra tuggummin i fredags. För han gav mig hopp.