Igår gav jag honom chansen att bryta mitt hjärta. Vilket han också gjorde.

Jag satt på toalett golvet och kunde knappt andas. Illamående satt i halsen och smst var redan sänt. Frågan var skickad, frågan om han tycker om mig eller om jag bara är ett tidfördriv. Minuterna som de tog för honom att svara var så långa. Fast egentligen för korta, för jag ville inte få det svaret jag fick. För jag är bara en tidsfördriv. Eller jag var.

Det tog ett innan chocken la sig i mitt hjärta. Det tog ett tag innan tårarna kom. De värsta av allt är att han inte vet att han bröt mitt hjärta. Det värsta av allt är väl att jag gav honom chansen att göra det. Visst kan jag gå vidare nu, men jag vet att han kommer komma tillbaka. Han finns i min säng. Han finns på alla gator. Han finns i min garderob.
Han finns i min ipod. Han finns överallt. Förutom hos mig på riktigt.