Jag var fjorton år, dum i huvudet och trodde jag visste allt om världen. Men världen bestod mest av good charlotte och playahead. Mizzbubbel, Kramiiz och slutligen Elaajn var mina ascoola användarnamn. Ja ni förstår grejen, jag var fjortis precis som alla andra någongång i sina liv har varit. Mer eller mindre iallafall.

En kväll framför datorn klickade jag in på snyggast.nu om ni kommer ihåg den sidan? Idag skulle jag nog hellre skjuta mig själv i benet istället för att gå in på den där chatten, men så tänkte inte jag fjorton år och bäst i världen. Och som vanligt blev man överöst av äckliga frågor av någon cool_kille20 och trettio andra användare. Men det var en person som frågade vad jag gillade för musik. Efter fem minuter hade han min msn och efter trettio pratade vi i telefon.

Han var fjorton år, rödhårig och älskade att spela gitarr. Vi pratade i telefon med varandra varje dag i säkert tre månader. I telefonen spelade han gitarr, jag läste fina låttexter och ja mitt hjärta slog för första gången i mitt liv lite snabbare.

Vi träffades efter fyra månader i tcentralen, blåa linjen. I tunnelbanan satt en reklam för förlovningsringar och han frågade mig vilken jag tyckte var finast. Jag pekade och han tog min hand. Första gången jag höll handen med någon offentligt på blåa linjen. Första killen som jag tog hem inför familjen.

Vi kröp ihop i min nittio centimeters säng och tittade på taxidriver. Eller nej vi tittade inte alls, vi kysstes hela filmen. Ända tills eftertexterna tog slut. Jag kysste honom även fast han hade tandställning, vilket mina vänner hade berättat värsta mardrömhistorierna om. Att de skulle vara så äckligt och smaka som en diskbänk. Men det var de finaste kyssar som jag någonsin har upplevt.

---

Det jag vill säga med min första kärlekshistoria är att kärlek har inga regler. Jag hittade liksom min första kärlek på snyggast.nu och vi ses fortfarande idag. Kanske en gång om året råkar vi träffa på varandra och då båda blir som två nykära fjortonåringar igen. Det finns ingen som kan ta ifrån mig vissa känslor som jag har för honom och han säger detsamma om mig.

Vi är egentligen perfekta för varandra, verkligen perfekta. Men just nu passar vi inte in i varandras liv. Och som vi sa en kväll för ett tag sedan att om fem-tio år om vi fortfarande är singlar, då ska vi träffas och försöka. För jag tror att man är för ung för att träffa sitt livskärlek när man är fjorton år, men jag vet att han skulle kunna vara den kärleken.