Vi satt vid ett köksbord i äckliga AIKstad.
Ölen slank ner, fast den inte var särskilt god.
En bekant 250 kr flaket eftersmak samlades i munnen.
Man tog en cigg för att få bort smaken.

Jag och min bäste vän tog varandra i handen och gick ut.
Spottade på råsunda när jag gick förbi. Våra röster började tondövt skrika ut Ebba Grön - Die mauer.

Halt här får ingen passera. Kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nån mera. Så gå är du snäll om ditt liv är kärt.
Över taggtråden såg jag min livskamrat. Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart, men med en K-pist är det svårt att diskutera. Jag gick långsamt hemåt, hemåt den kvällen.
Skulle jag få se henne igen? Hjärnan värkte, hjärtat värkte.
Skulle jag bli hel igen?

Vi sjöng tills våran hjärtan brast den kvällen.
Eller jag sjöng tills jag spydde och tårarna rann för kärlekens skull.
En vanlig helg, för en 17 åring.