There is a light that never goes out

Idag mötte jag en gammal kärlek på tunnelbanan.
Det var första gången vi träffades själva efter allt.
Vi kollade inte i varandras ögon i mer än nödvändigt.
För våra ögon dras åt varandra.
Och då skulle vi komma ihåg hur det var. Förut.

Det tar 13 minuter ifrån tcentralen. Idag var det långa 13 minuter.
Vi pratade om ointressanta saker. Egentligen ville jag bara säga att jag beundrar hans nya musiksmak och humor.  För jag har ju sett att han har ändrats. Att han har blivit bättre. Han har blivit fjärilar i magen matrial igen. Och det är inte bra. Därför glömmer jag det här nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0