Jag vet att folk, blandannat mina vänner undrar hur jag orkar.
Det undrar jag också ibland. Min familj ser mig fortfarande som den glada tjejen vid köksbordet. Hon som har lyckas överleva skolan med bra betyg. Hon som har drömmar om att fly landet inom ett år. Hon som sitter uppe och redigerar bilder till morgontimmarna i hopp om en framtida fotokarriär. Dem ser allt de bra. Däremot finns dom inte där när jag gråter mig till söms om nätterna, för de vet inte om något. De vet inte om mitt hjärta som ligger utspritt över en parkering i sundbyberg. De vet inte om mina dåliga val här i livet. Men det kanske är bra? För deras skull.

Jag tror, eller jag rättare sagt vet att min överlevnad har jag att tacka mina vänner för. Dem är min familj, då jag inte står ut att hålla allting inne. Min bästa vän ser igenom min leende som jag tränat upp i snart arton år, trots att hon bara känt mig i två. Men det tackar jag för. För jag skulle inte ha överlevt om jag bara hade gått runt och drogat imperiet, thåström och rökt sönder mina lungor. Det skulle jag inte. Mitt sjuttonde år har varit ett helvete och ängeln som har suttit på min axel har tagit semester. Nu finns bara djävulen kvar där. Men han ska bort.

Nu har jag ingen kärlek kvar, ingen alls. Men jag tror att det är bra, att vara självständig. Sen kanske de skulle kännas bättre om jag hade en älskvärd person brevid mig, varje natt när mörket kommer. Men just nu har jag ingen ork kvar till mitt hjärta. Det får komma när det kommer. Nu kommer vintern och jag tänker inte låta de kommande mörka månaderna  vara just mörka. De ska vara ljusa.