Jag sitter vid köksbordet, en cigarett i handen och tittar behövande på ballkongdörren som var stängd. Röken som brukar vara så vacker och lugnade kändes äcklig. Det är så instängt, men ändå tvingar jag mig själv att sitta där. Tar bloss efter bloss. Bob Dylan hörs i bakgrunden och jag tänker på dig.

Tänker på hur många gånger jag har stirrat mig själv i spegeln. Stirrat mig själv i ögonen och sagt: Jag är inte kär. Jag behöver inte honom. Men det gör jag visst.

Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Fuck.