Jag gråter.
Ber till en gud som jag inte ens tror finns. Ber om att få komma bort ifrån den här staden. Om att få sitta på en stening strand i England med en ciggarett i handen och titta på den nerbrunna piren. Det finns nog ingen som skulle kunna förstå hur fri jag känner mig där. Man känner sig inte tvungen till något. Inga löften. Ingen kärlek. Bara jag i en perfekt ensamhet och just nu skulle jag kunna ge allt för att åka dit.

Jag gråter fortfarande.