Vi pratar inte särskillt mycket, det är alltid lite stelt vid köksbordet när det bara är vi två. Han har lärt mig två saker: Fotboll och Ebba Grön, det är så man skulle kunna sammanfatta vårat dotter-far förhållande och min barndom.

För någon vecka sen stod jag i mitt rum, sminkade mig och gjorde mig fin. Lyssnade högt på Bob Dylan. Pappa står plötsligt chockerad i dörren och frågar vad jag lyssnar på. Bob Dylan svarar jag. Hans chockerade ansikte lyser upp till ett stort leende. Jag är stolt, sa han.

Jag får inga dagliga kramar, komplimanger osv. I bästa fall ruffsar han mig i håret, skrattar lite och går iväg. Han har aldrig sagt att han älskar mig, eller inte vad jag kommer ihåg. Men det behöver han inte, för jag vet att han gör det. Han är min pappa helt enkelt.