Jag låg som åttaåring ihopkrupen i sängen, delfinen gosedjuret hårt i handen och blundade så hårt att ögonlocken värkte. I köket hörde jag mamma gråta. Imellanåt hörde man tändarens välbekanta ljud när hon tände en ny cigarett. Jag led av att höra min mamma så olycklig. Jag trodde det var mig och min brors fel.

Jag lider än idag när de är dåliga dagar hemma. Man känner det på sig när man ska vrida om nyckeln i ytterdörren. Då dörren öppnas hör jag hög enya musik och hulkande ifrån köksbordet. Sedan ropar hon mitt namn, vill att jag ska sätta mig ner, ta ett glas vin och prata med henne. Ibland undrar jag om hon vill lära mig sättet att sörja. Att sörja genom att kedjeröka cigaretter och dricka rödvin tills läpparna blir blåa.

Men idag har jag lärt mig att leva med det. Att säga åt henne. Att få henne att gråta ännu mer eftersom när hon blir tillsagd ger det henne ännu mer sorg. Därför tror jag inte på gud. Om han fanns skulle han inte låtit en barndom rinna ut ur en vodka flaska. Så därför säger jag åt helvete med himlen.