Det är bådas fel.


Han kysser mig på halsen och jag tittar tomt upp i taket. Det vita taket. Att han betyder, ja det vet han och att han sårar det vet han också.

Slaget i ansiktet blev dock när jag fick reda på att jag sårade honom. Jag ser honom som en mur, utan känslor som jag kan luta mig på då livet blir svårt. Jag förlåter mig själv, men jag kallar mig själv en riktig fitta när jag förstår hur jag behandlat honom. För i mina ögon är det bara han som gör fel, men det är faktist lika mycket mitt fel att vi inte fungerar. Men jag lovar nu jag ska försöka, allt jag kan. Innan jag bestämmer mig för att flytta, då ska jag göra allt jag kan för oss.
För han har mitt hjärta i sin hand.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0