Det tog honom en halv minut att lägga märke till mig. En halv minut på ett ställe fullt av människor som gett sig ut i hopp om att ha den perfekta lördagen på ett dansgolv. Han hälsar inte än, bara tittar en två tre fyra fem gånger och flackar med blicken. Jag ler och han kommer fram. Frågar om det är bra med mig. Jag svarar ja och frågar om han är trött. Det lät elakare än menat, för han såg inte trött ut. Han var fin. Jag fick hälften rom, hälften cola, tio kronor billigare. Tackade och gick.

 

Två timmar och fyra drinkar senare står jag i rökrutan. Skrattar åt en tjej som låtsas att hon är blind för att få ragg, det funkade inte särskillt bra. Då står han där helt plötsligt brevid mig och frågar om en cigarett. Tänder den med min och ler. Jag frågar varför han inte röker där personalen vanligtvis står. Han svarar att han ville träffa mig. Han ber om ursäkt för den gången i somras och han förstår varför jag blev sur. Min klänning blåser upp och han säger att han gillar vinden. Vi båda skrattar och tittar i hans hundögon. Så oskyldiga ögon på en man med tatueringar över hela armarna och sitt breda axelparti. Cigaretterna tog slut för fort, även fast de var extra långa och han försvann in bakom bardisken igen. Han har något i sig som jag inte kan förklara, för det är inte kärlek. Men attraktionen mellan oss är otrolig.