Vilken pissig jävla skitdag jag har haft. Notera att jag sov samtidigt som jag åt min frukost imorse och att jag vaknade med de svullnaste ögonlocken jag någonsin haft. Kaffet rann ut i väskan, åt min lunch ljummen, spillde över hela klänningen osv.osv.osv. Ja, jag ville gråta när jag kom hem. Men det gjorde jag inte.

Tycker det räcker med alla tusen tårar som föll igår. Då jag var och hälsade på min älskade farmor efter hon hade varit hos farfar på sjukhuset. Vi möttes i tantolunden för att långsamt hem och farmor berättade att läkaren hade sagt att han var i den sista fasen nu. Den fasen då man inte har ont längre, då det inte behövs några droger alls. Han kommer somna in snart, väldigt snart. Farmor grät och jag tröstade fastän jag var lika ledsen själv, men jag höll tårarna kvar inne. Kanske för att inte göra henne mer ledsen och kanske för att jag inte kan förstå att han ska dö snart. Dem har levt tillsammans i snart sextio år och på några veckor har allting bara raserats. Men som jag sa till farmor, hellre sjuttiotre friska år och ett bra slut än tio sjuka år extra. För han har ju levt ett helt otroligt liv. Men jag kan fortfarande inte riktigt förstå döden.

Men det antar jag att man aldrig kommer att göra. Även fast jag grät otroligt mycket igår, när jag kom hem så kan jag inte tänka mig hur ont det kommer göra när han väl går bort. Och att se hela min familj gå i sorg.
Medans kan jag bara försöka fortsätta leva och stötta min fina farmor som orkar med allt det här.