Fick ett sms av en killkompis: vart har du tagit vägen någonstans?

Han vet inte vad som har hänt, men jag insåg att jag aldrig har varit så isolerad inombords som den här veckan. Men jag antar att man behöver gå in i sig själv lite och bara prata med sina närmsta när sånt här händer. Jag börjar iallafall återgå till mitt normala jag och känner inte den där klumpen i magen av sorg. Imorgon åker jag in till familjen igen, säger hejdå till min faster som måste åka tillbaka till england eftersom begravningen inte är förens den 10e. Sen ska jag dricka vin med mina tjejer och bara andas.

Inga måsten denna helg, utan bara fokusera på våren och de närmaste.