Jag har slutat gråta nu och istället känns det bara tomt. Igår råkade vi duka fram åtta tallrikar, fast vi bara numera är sju personer. Det gjorde ont. Sedan lyssnade vi på farfars gamla jazz låtar och pratade om vad prästen ska säga på begravningen. Det är riktigt jobbigt att gå upp på morgonen. Men tomheten blir hjärtlig ibland, som när jag tittar ner på ringen som jag bär på min högra hand. Det är min farmors förlovningsring, som farfar gav henne när hon fyllde arton år. Och jag vet hur fint han tyckte det var att jag fick ärva den i studentpresent och sen dess har jag haft den på mig varje dag. Jag lär nog aldrig ta av mig den heller.

Älskade farfar. Jag hoppas du dricker whiskey och lever fint i jazzhimlen.