Han har alltid sett mig. Medans jag har blundat för honom i flera år nu. Suddiga bilder blev klara och hjärnan pusslade ihop tusen bitar tills kyssarna han gav mig i fredags make sense. När jag har försvunnit plötsligt från fester är det han som frågat först vart jag tog vägen. Han gick efter mig på min 18årsfest
när jag trodde ingen såg att jag grät. Inte ens mina vänner såg mig de här gångerna, men han gjorde det.

"Du låter inte många komma dig nära, inte ens sånna som jag som har kämpat sen jag såg dig första gången"
Orden sved, men det är ju sanningen. Vill man mig nära så får man kämpa, ibland för mycket.

Så jag fick min närhet. Att få somna insvept i hans armar och att få känna sig trygg igen. Jag trodde dom dagarna var förbi, för jag har bara kysst tomma läppar och ignorerat fina ord i snart ett år nu. Och jag säger inte att jag är kär nu. Men det kändes i kroppen för första gången på så länge att jag faktiskt inte kan ignorera det. Det var så skönt att slippa bråket mellan hjärnan och hjärtat när han kysste mig i nacken.