Man lever i en tro om att ingen av ens nära kan försvinna eller bli sjuka. Det händer bara andra människor eller på film. Inte mig eller min familj. Men på senaste tiden har allt sånt där kommit än närmare och närmare. Mina finaste farföräldrar hamnar på sjukhus. Vatten i lugnor, i kroppen eller cellförändringar.

Jag försöker intala mig själv att det bara är tillfälligt, att det är en snabbvisit på sjukhuset och sen är dom precis samma gamla farfar eller farmor på södermalm. För jag skulle aldrig klara av att se dom krympa och försvinna. Det är är ju dom som har varit min stabila punkt när allt annat har rasat. Jämt. Men nu pratade jag med farmor för en timme sen. Berättade hur det hade gått på jobbet och vi skrattade hjärtligt tills jag hörde hur farfar ramlade någonstans i lägenheten och hur min farmors stabila röst blev svag. "Jag måste ringa ambulansen, Elin. Han slår ihjäl sig." Klick. Och där sitter jag ensam på ballkongen i minuter tills jag inser att det nog är allvar den här gången. Det finns nog ingen som kan förstå hur hjälplös jag känner mig.

Älskade farfar, du måste bli bra igen.