Satt på fyran, åkte över västerbron som så många gånger tidigare. Men idag var himlen extra grå och högalidskyrkan var vacker, men så sorligt stor över hornstullhusen. Sorgen satt liksom i halsen redan
imorse när jag vaknade. Dagen man varit nervös inför och dagen då man skulle inse att han var helt borta.

Sist jag var i högalidskyrkan var ungefär tjugo år sedan, på min dopdag. Och nu var jag där för att säga hejdå till farfar. Vi satt på första bänken, med släkten bakom mig och med så mycket tårar i ögonen att det gjorde ont. Jag lyssnade knappt på prästen, psalmerna eller sången. Bara på jazzlåten och mina egna tankar. Värst av allt var nog när jag skulle lägga blommorna på kistan och säga hejdå. Det gjorde ondast av allt.

Med saltiga kinder och kramar av släkten var allt över. Sorgen böts ut med lättnad och nu är det helt okej. Farfar kommer alltid leva vidare i mitt hjärta och imorgon är det en ny dag. Och då börjar jag mitt nya jobb.