Han gömmer sig bakom ljudet av sin gitarr. Och skuggan av sin hatt. Tror att han är osynlig i mina ögon, men sanningen är att han är den skarpaste människan jag sett på länge. Så skarp att jag inte ser honom utan bara känner av honom. Känner med honom. Känner alldeless för mycket för honom också kanske. Men det har jag ju alltid gjort.

Han säger att vi inte kan ses och jag hinner inte fråga varför. Svaret till frågan som aldrig hunnits ställas är för han har inte tid att vara kär. Och jag vet också det. Att om vi skulle träffas skulle vi nog båda sitta fast bakom hjärtats galler. Vilket egentligen skulle vara det finaste som finns, men det är inte det. Inte nu. Och det svider så jävla hårt. Att allt som vi är och har ligger hos slumpen. Slumpen om vi skulle råka träffas på en spelningen eller ute på stockholms gator för då kanske vi skulle få chansen att börja någonstans.

(Detta kan låta obegripligt, men det är sanningen. Om jag träffar han kommer jag kanske inte uppfylla mig dröm och åka i vår. Och om har träffar mig kommer han inte ha tid med mig eftersom hans band är påväg uppåt.)