Jag får ett sms på lunchen och det är han som frågar hur det går på fotograferingen. Han vet hur nervös jag har varit över att fotografera nästan hundra personer som jag aldrig har sett förut. Bara att han frågar hur det går får mig att bli lite rädd. Det var år sedan vi var såhär som vi är nu. Det var år sedan vi pratade dagligen och nu finns han bara där igen. Inte halvt eller inte bara på helgerna, utan han bara finns där.

Och jag är rädd. Rädd för att jag inte har känt något sedan jag fick hjärtat krossat förra hösten. Rädd för att det är min första kärlekshistoria och han vet precis hur svagt mitt hjärta är för han.