Klackarna i handen och min bästa vän under armen.
Prata, andas och lägg skiten bakom oss. Vi är bättre än så.
Hon frågade hur det kändes när jag såg min gamla kärlek under kvällen.
Och för första gången kunde jag ärligt svara att det kändes bra.
Det vi hade förut var fint, men vi båda har gått vidare. Det kände jag i magen.
Till och med när han kysste sin nya flickvän framför mig.

Lördagskvällen kom och jag satt med bålglaset för att fira en av mina finaste vänner.
Att vi har varit så nära i tjugo år snart är läskigt, men så satans fint. Äkta vänskap existerar.
Vi dansade på amba tills mina fötter sa nej, men jag fortsatte dansa ändå. För oss. För vänskap.
Klockan halv tre ringde en fin kille och frågade ifall jag ville ses. Så jag gick. Och han försvann.
Vi sågs inte. Men det gjorde inget, för igår när jag stirrade in i väggen frågade min gamla kärlekshistoria hur jag mådde. Och helt plötsligt mådde jag bra igen.

Att människor man tycker om kan få en att må så bra, oavsätt hur mycket skit råkar ut för på vägen.