Det känns som alla går och väntar på att livet ska börja. Att man ska hitta kärlekens i sitt liv, flytta hemmifrån och komma på vad man vill bli när man blir stor. Eller nej juste, vi är ju stora nu. Tjugo stora år av mänskligt levande och det är typ nu man måste börja leva på riktigt.

Jag tänker tillbaka på tiden vi låg fulla och gapskrattade på en väns golv en fredagkväll. Den tiden då krogen inte var tillgänglig och den importerade vodkan var helgens bästa vän. Den tiden var så ångestfri och utan pressen på att man måste växa upp. Vi fick göra våra misstag, ha spårade fester och gråta inför mamma någongång på fyllan när hjärtat var trasigt. För jag vet att jag inte är ensam om den här pressen, alla i min omgivning har ju den. 20 års krisen är här och jag är fortfarande bara 19 år. Dock bara i tjugofyra dagar till, sen blir jag stor?

Vad i helvete det nu innebär?? Livet såg ju så bättre ut när jag var 4 år och skjussade hunden Arrack i en barnvagn.