På tvn sjunger Laleh rätt fint, vi kollar på så mycket bättre och dricker kaffe. Jag och pappa. I bäddsoffan. Med varsin stor kopp kaffe.
När programmet tar slut byter vi till vem vet mest, skrattar åt pappas gamla kompis som är programledare. Åt hans fula glasögon och åt någon som svarade tennis när det var en fråga om kortspel. Och ungefär då, när jag och pappa skrattade som högst insåg jag hur mycket jag saknar honom. Speciellt våra vardags situationer, såsom att titta på tv tillsammans och bara vara vi och det var så fint att få känna det igen.

Tack pappa, just för du är världens bästa pappa.
Och för att du gav mig världens bästa musiksmak på köpet, när jag föddes.