Att springa ut igenom porten och hålla för ansiktet när man går förbi en gammal vän på gatan. Jag vill inte hälsa, jag vill inte visa mig olycklig och jag vill inte be om hjälp. Sätter mig på en bänk vid kyrkogården och kedjeröker. Sommarhimlen börjar mörkna, men gatlyckorna håller mig sällskap tillsammans med mina tårar. Fumlar med mobilen, skickar iväg ett sms till min bästa vän. Kan du träffa mig? Jag måste träffa någon. Andas.

Efter en tjugo minuters promenad möter jag henne vid sundbybergs simhall. Nu är himlen mörkblå. Jag bryter ihop i hennes armar som om jag inte har sett henne på tio år. En välbehövd kram och jag börjar berätta så gott det går imellan hulkningarna. Hon dömer inte, utan hon lyssnar bara och svarar när det behövs. Tio cigaretter senare har tårarna sluta rinna och kroppen har lugnat ner sig. Stoltheten av att jag kan ropa på hjälp utan att skämmas och stoltheten över den bästa vän som sitter brevid mig på stentrappan. Det är tack vare sånna som henne man överlever, alla borde ha en bästa vän som henne. Bästa vänner räddar en alltid oavsätt hur trasig man en är.