Det sitter en fin kille snett mitt emot mig. Han ler och försöker se mig i ögonen.
Jag tittar ner i ölglaset som står framför mig, beundrar skummet på toppen av ölen och försöker tänka bort att han tittar på mig. Men jag känner fortfarande blicken i hela kroppen. Egentligen vill jag bara skrika nej titta inte på mig. Jag är ingen som man ska titta på. Jag drömmer om killen som räddade mig från hemska dagar i tre år och jag älskar honom fast han har gjort mig så illa. Men det säger jag inte, utan jag lyfter blicken, ler lite åt honom och tar glaset i handen och går ut i kylan.

När ska det hemska gå över och när ska jag kunna kyssa någon igen utan att må illa av saknad?