Jag hade dansat tillsammans med mina vänner i timmar. Lite yr var jag också, pågrundav hjärnskakningen. Men jag brydde mig inte. Gick jag sönder, så gjorde jag det. Det spelade ingen roll, för jag visste att jag behövde skratta för att orka med den kommande veckan. Klockan blev ett och jag smsade honom. "Ska vi mötas sen?" och jag fick ett svar, ett positivt. Timmarna kvar på dansgolvet kändes som en oändlighet, även fast det bara var två. Jag vill ha hans läppar, hans doft och hans solbruna kropp nära.

Äntligen var jag hemma, han skulle komma med nästa tåg. Om en halvtimma. Står på ballkongen och röker. Jag ringer honom för att kolla om han är påväg. Han svarar inte. Jag ringer en gång till. Han svarar inte. Jag ringer minst två gånger till. Fortfarande inget svar. Jag ser mig själv i spegelbilden i fönstret. Vad håller jag på med? Jag gör det jag inte borde göra. Ger mitt hjärta till någon som inte svarar. Vad var det som gjorde kärleken till desperation? Jag  ville ångra varenda samtal jag ringt de senaste fem minuterna. Men det gick inte.

Han kom aldrig den här kvällen. Jag fick inte somna i hans armar. Men jag fick iallafall ett positivt svar och ett förlåt klockan sex på morgonen. Men jag ska aldrig ge mig hjärta till honom så fort igen. Aldrig.