Persinernerna var lite trasiga i hans ena fönster. Det skapas en solstråle som går rakt över sängen som vi ligger i. Den delade oss på mitten, snett över. Vi hade kysst varandra i timmar och jag låg med huvudet på hans axel. Luktade på hans hals, den luktar min parfyn blandat med hans. Han håller hårt i mig, som om det vore sista morgonen vi skulle vakna såhär. Jag höll lika hårt i honom, om inte hårdare. Borrade in mitt huvud i hans bröst, lyssnade på hjärtat. Ja han lever fortfarande. Det slår lika hårt som förut.

Men plötsligt är det som han vaknade ur kärlekstransen vi har befunnit oss i. Han reste sig upp som om någon hade hotat honom med pistol och lämnade mig i sängen själv. Jag frågade vad det var, men får inget svar. Utan han tog bara på sig skjortan och gick ut ur rummet.

Efter fem minuter tog jag på mig min tshirt och gick ut till honom. Han satt och bytte kanal på tvn. Stannade inte för att se vad som är på kanalerna, utan bara böt. Man såg på honom att han är sur, eller skadad. Kanske lite både och. Satte mig tillslut brevid honom, säger ingenting men jag satte mig brevid iallafall.

Jag satt brevid honom i särket två timmar. Ibland somnade han till och ibland var det jag. Tillslut frågade han mig när jag skulle gå. Nu sa jag och kramade han för att känna doften av oss, för jag visste inte när den skulle komma tillbaka. Eller om den ens skulle det. Sen gick jag och lämnade honom framför tvn. Det kändes inte helt rätt, men han måste också få tänka.