Jag stod i fridhemsplan tillsammans med tre fina vänner. Klockan den var två på natten och himlen var sådär sommarmörkblå som den bara är på sommaren. I ena handen hade jag en champange flaska och den andra hade jag en cigarett. Om tio minuter skulle jag vara tvungen att gå ner i tunnelbanan, det visste jag. Du hade tio minuter på dig att råka gå förbi, råka stöta på mig och råka se mig i ögonen. Men du gick aldrig förbi och jag åkte besviket ner i rulltrappan när det var två minuter kvar tills tåget gick.

Efter fem minuter fick jag ett sms, du frågade vad jag gjorde. Hela min värld svängde till, hjärtat slog en vålt och kroppen fick ny livskraft igen. Samtidigt såg min bästa vän alla dessa reaktioner, hon såg direkt på mig att jag fortfarande hade mitt hjärta i din hand. Fast jag har sagt den direkta motsatsen till henne så många gånger, bara för att jag skämdes. Men att jag känner skam för mitt eget hjärta, det är bara fel. Det måste få en ändring och folk måste få veta att det är vi igen. För vi är ingen hemlighet, för alla ser igenom oss. Det är bara vi som blundar.