Klockan är tre och mitt tidsfördriv har precis gått hem.
Att obetydliga kyssar och händer kan kännas så bra för stunden, det är konstigt. Det är skönt att kunna kyssa någon utan att känna att jag offrar mitt eget hjärta. Att jag placerar ut det någonstans på motorvägen och undrar: kommer någon köra över det? Kommer någon krossa mitt hjärta så tårarna rinner och det gör ont i bröstet?

Efter alla kyssar frågade mitt tidsfördriv om jag träffade någon nu. Svaret blev jag vet inte. För jag vet faktist inte. Ena sekunden vill jag satsa hela min kropp och själ på att få honom. Andra sekunden vet jag faktist inte vad jag vill. Är det värt det ens? Han är ju faktist bara en kropp, med ett hjärta som ibland slår för mig. Ibland när det passar.