Det känns lite konstigt att inte tycka om någon.
Att inte ha någon att tänka på innan jag somnar, när jag sitter på bussen eller röker vid köksbordet. Det känns konstigt att efter två år av konstant försök till att få det att fungera, numera inte försöker alls. Vi träffas fortfarade ibland och det mesta är som förut. Men vi kan inte kyssa varandra som förr, vi slår i varandras tänder och allting är i otakt.
Som om vi egentligen vet att vi inte borde.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bryr mig fortfarande. Det finns fortfarande fjärilar i magen, men bara när jag tänker på hur vi var förut. Hur fina vi var. När jag vaknar mitt i natten av ett sms från honom blir jag glad. Men bara för jag vet att han tänker på mig. Det verkar som vi kommer hålla kvar varandra, fast vi slår i varandras tänder. Kanske fortsätter vi med tillsvidare kyssar tills vi träffar någon annan.
Jag vet inte.