Den här helgen. Har varit en av de jobbigaste i mitt liv, men även gett mig mer hopp än någonsin. Att få veta att jag har min mamma, lillebror, pappa och hans flickvän brevid mig i alla väder. Jag har sett min bror stå på min sida när jag diskuterat med den person jag har mått så dåligt över i flera år. Mina vänner, mina älskade vänner har funnits där också. Mina två familjer, mina två pelare i livet. Det finns inga ord som kan beskriva känslan av att det här kommer lösa sig. Min såkallade depression är numera inte längre en mörktunnel utan slut. Utan jag har halvvägs och jag ser ljuset. Det kommer ta lite tid, men jag har börjat prata. Alla kort ligger på bordet, alla hemska minnen och hemligheter. Mitt hjärta är 10 kilo lättare, bara för jag bröt ihop och berättade allt.

Jag älskar er.