Ibland innan jag ska sova undrar jag vad han gör. Kanske röker han vid sitt köksbord. Kanske dricker han kaffe för att han vet att han ändå inte kommer kunna sova. Kanske tänker han på oss. Det där tanken av att han tänker på oss slår mig väldigt ofta. För ofta. Speciellt jag när jag ligger under täcket som vi har kysst varandra under så många gånger. Då gör det nästan lite ont i kroppen för jag vill ha tillbaka de där tiderna. Det är så svårt att skilja på att vilja ha tillbaka de tiderna eller ha tillbaka honom. Kan man vara kär i det förflutna är jag vrålförälskad. Men jag vet inte vad jag vill honom. Han är ett plåster jag dragit bort förlänge sen men ändå sitter han kvar i huden. Jag vill ha nya kyssar under mitt täcke att tänka på.
En ny tidsförälskelse.