Hittade en gammal  text som jag skrev för två sommrar sedan.
Den sommaren då jag var kär.

Älskade ingeting.
Jag tror inte att du kan förstå mina känslor. Inte ens med de finaste orden, vackraste typsnitten eller det mest perfekta ihopsatta meningarna. För när han ser på mig med ögon som ler och tysta läppar som skriker att jag är hans lycka för tillfället. Då kan jag inte göra något än att le tillbaks. Älskade ingeting, förstår du nu vad kärlek är?