Jag hör dom andra prata om honom. De viskar, jag får absolut inte höra och mitt hjärta går i tusen bitar. Men mitt hjärta är redan märkt, lika märkt som har är med mitt namn. Alla vet, alla hör och alla ser. Som i fredags, jag vet inte hur många som kom fram till mig och viskade: han tittar. Jag visste att han tittade, för jag visste att jag är hans. Iallafall den kvällen.

Jag förstår inte hur ont det kan göra att älska någon. Att känna stämpeln av ett hjärta i nacken när man vänder sig om. Jag vet att han betyder lika mycket för mig som jag gör för honom. Men det är därför jag står så förvirrad med frågan: varför fungerar det inte? Jag orkar inte längre, det har gått tre år.