Vi ligger så tätt intill varandra som de bara går. Jag är rädd, livrädd rättare sagt. Men hans hjärta lugnar ner mig som alla andra gånger. Rytmen av slagen blir en drog och jag testar gränserna för att få det att slå hårdare. För ju fortare de slår, desto lugnare blir jag.

Det rinner en tår ifrån mitt öga ner på hans bröst. Han frågar om jag gråter. Jag svarar nej. För det gjorde jag ju inte, det bara rann små tårar nerför mina kinder. Utan anledning. Han letar rätt på min hand under täcket och håller hårt. Vi säger inget mer utan bara håller hårt i varandra. Livrädda båda två.

Vi vet inte varför det är så svårt, för senaste veckorna har vi kysst varandra mer än vad vi har gjort på tre år. Och ändå är det som om vi ligger brevid varandra som två brustna hjärtan utan förklaring. Det enda som känns bra är att vi genomlider den här konstiga olyckliga kärleken tillsammans. För det känns tryggt att ha en brustet hjärta att diskutera med när man är ett själv.